ordpyttipanna

Jag kan göra gåtan väldigt kort: det är jag. Som jag erkände förra veckan har jag tappat mitt SL-kort, men var lite nöjd över ändå att jag hade förlustgaranti på det och skulle få ett nytt av SL. Dock skulle det ta 2-7 arbetsdagar och under tiden tyckte jag själv att jag som straff kunde gå om jag skulle någonstans. Jag ska erkänna att jag inte gått överallt, men måste tillstå att det helt klart är rätt många meter jag avverkat.

Idag skulle jag till Jimmy i Bergshamra efter skolan. Men det kan väl inte vara så långt från Socialhögskolan, tänkte jag. Och började knata. Det visade sig att..jo, det är en bit. Jag gick, och jag gick. Som tur är har man karta i en sån härn fin ajfån, så jag behövde i alla fall inte gå vilse. För då får man gå ännu mer...
På vägen knatar man förbi Naturhistoriska Riksmuseet och jag måste dela med mig av en bild jag tog utanför:

En mycket käck papperskorg. Alla de glada färgerna består av entréklistermärken från museet. Det måste väl varit så de var tänkta att användas?

När jag började inse att det var en bit kvar tittade jag upp och såg en lång uppförsbacke. Jag  kände mig inte alls manad att ta mig uppför den, och precis samtidigt cyklade det förbi en kvinna på rejäl damcykel med pakethållare. Jag var mycket nära att ropa ”Hallå!! Bjucka skjuts?? Schyssta!” men hade en känsla av att hon inte var mer manad att transportera mig uppför backen än jag själv var. (Men om jag påstod att jag faktiskt bett om skjuts tror jag inte någon av er skulle tvivlat på det, eller hur?)

Saken är den att nu har det faktiskt gått 7 arbetsdagar, och jag tvivlar starkt på att det väntar ett SL-kort på mig i posten när jag kommer hem. Varför? Jo, för att det skulle betyda att SL gjort något mer eller mindre rätt. Det har knappast hänt hittills och kommer säkert inte göra det nu heller.
Jag har en teori. Jag tror att vi har ett ”Patrik 1,5”-scenario. För den som inte sett filmen Patrik 1,5 handlar den om ett par som ska adoptera. I brevet de får står det att de ska få adoptera Patrik 1,5 år, men när en tonårig ligist dyker upp hemma hos dem visar det sig att det visst skulle stå 15 år,  - inte 1,5.
Antagligen har samma sak hänt här: det ska inte alls stå 2-7 arbetsdagar. Det ska stå 27.
Det känns som det kan dröja ett tag till.

Idag kommer en lurvig liten Sune som jag ska vara hundvakt åt. Vid min sida har jag Magnus, som är fullkomligt förälskad i hundar, golden retrievers speciellt. Det är lätt oklart vem som kommer dregla och vifta på öronen mest - hunden eller gossen.
Jag förutspår dock att gossen är lite mer händig, och vi ska knåpa ihop en tre-rätters meny att förgylla vår schlagerkväll med. Magnus satte mig som ansvarig för efterrätten förstås, och igår hade jag helt enkelt gjort allt annat jag kunde för att slippa plugga, och satte mig då och googlade recept. Och herrejösses vad det är kul! Alltså, man kan tro att en del recept är skrivna för människor med lätta mentala svårigheter. Och vissa är bara roliga. De gillar dessutom att påpeka att det är "väldigt enkelt att göra!"
Okej, jag ska börja med att vara lite ödmjuk; jag vet att det faktiskt inte är alla som är bagare och har/har haft som yrke att baka. Men om vi bortser från det. Några av mina favoriter i urval:

Fransk äppelkaka: Enkelt recept på god fransk äppelkaka. En mycket god äppelpaj med mycket äpplen som verkligen låter äppelsmaken komma fram.
Vänta, vad var det i..var det...äpplen..?

Ostkaka: Recept på egen hemmagjord ostkaka.
Jag kan säga att jag hade blivit jäkla förvånad om det var ett recept på hur man köper en ostkaka. "Köp en Frödinge Ostkaka. Dra av locket. Säg 'ta-daa'."

Chokladtårta: En god chokladtårta med banan och grädde till festen. Receptet tar ca 1 timme effektiv tid att göra.
Fantastiskt. Eventuell tid man använder till att slicka skålen eller pilla sig i naveln räknas alltså inte. (Lite som när jag pluggar...)

Kokostoscakaka: Chokladkaka med kokostäcke som är himmelskt god och mycket enkelt recept och rationell att baka i långpanna.
Exakt hur kan en kaka vara rationell att baka i långpanna? Som min svensklärare på gymnasiet brukade märka mina uppsatser med, med rödpenna: "Ordval!"

Och här kommer min absoluta favorit:

Stracciatellamousse: Gör så här: 1. Hacka chokladen. Använd en vass kniv och tryck.
Tack. Jag tog fram kniven och sen blev jag osäker på vad jag skulle göra. Schysst.

För övrigt vann det sistnämnda receptet, efter att jag slutade skratta. Jag tror att jag ska klara av det.

Jag hade verkligen bestämt mig för att under helgen som var skulle jag söka sommarjobb. Inga undantag, inga undanflykter - nu är det allvar.
Alltså satt jag igår kväll, söndag, ungefär 22.15 och började fundera på vart jag skulle börja någonstans. Jag gick in på platsbanken och hittade några olika saker att söka. Jag jobbar faktiskt i princip hellre vartsomhelst än att inte ha något jobb alls.
Långt efter läggdags såg jag att Skansen hade en annons inne om sommarjobb. Och de skulle ha rekryteringsträff 7e mars. Vänta nu.....det är ju måndag! Alltså läge att peta ihop ett personligt brev, så jag kunde skriva ut och ta med det och CV. Skansen är superhärligt, om det är någonstans jag skulle vilja jobba i kiosk eller med fast food - då ska det vara Skansen! (Rekryteringsträff går för övrigt till så att det är en drop in där man får lämna CV och får ungefär två minuter på sig att sälja in sig själv till en intervjuare. That's it.)

Idag efter seminariet fick jag med mig Zara från klassen som råkade bära runt på en bunt av sina CV och åkte till rekryteringsträffen på Arbetsförmedlingen City. Vi traskade in i lokalen och blev dirigerade en trappa upp. En trappa upp var fullkomligt smockat med folk och vi ställde oss i en kö. Vi kände oss ganska omgående som rent ut sagt...gamla, men det är ju säkert fint att kunna höja medelåldern i ett rum med i alla fall fem år genom att kliva in. Vi blev tilldelade papper att fylla i med våra personuppgifter. Trots att övriga närvarande gick någonstans på lågstadiet var det ändå bara jag som hade pennfodral med mig - alltså var jag snäll och lånade ut pennor. Alla mina pennor är dessutom i glada färger, först lånade jag ut en lila. Då frågade killen som stod bredvid om han också fick låna en. Jag tänkte roa mig med att se hur snabbt man kan förtjäna en snyting, så jag sa "Jaa. Du får en blå, för du är pojke..." och så vände jag mig till en tjej och sa "..och du får en roosa...Nån osäker som vill ha en brun?" Jag fick dock inget stryk, jag blev nästan lite besviken.

Upplägget för träffen gick i temat kaos. Det fanns inget vettigt kösystem, utan de delade ut lappar med siffror. För att göra läget lit´mer förvirrat var lapparna i tre olika nyanser av blått. Grått, blått och grönt enligt dem - men även för oss som inte är färgblinda var det hemskt svårt att se någon skillnad. Med andra ord kändes det som leken "Under hökens vingar kom" som man lekte när man var liten. De stod längst fram och ropade en siffra och impulsen att svara "Vilken fääärg???" var nästintill överväldigande.
Medan syreläget snabbt arbetade sig mot en nolla stod vi i en stor klump, ungefär som en skock får, och väntade på att de skulle ropa ens siffra. Det lilla kösystem som fanns spolierades av lapparna.
Det var mycket påfrestande måste jag säga att stå där och höra "Grön 15!" "Blå 37!" och inte ropa "Bingo!" Jag hade en vag känsla av att det inte skulle hjälpa mig i längden. Alltså sa jag det bara en gång....
Vi stod och filosoferade om huruvida de själva tyckte att de hade ett vinnande koncept. Det här lär ju inte vara första året Skansen har hundratals sökande till sommarjobb, är det såhär de gör varje år? Då vet jag vilket jobb jag vill ha nästa år - hålla kurser i organisering.

När det äntligen blev min tur frågade intervjuaren "Jaha, vad vill du berätta om dig?"
"...eeh....Jag kan dansa också?"
Okej, jag skötte mig nog rätt bra, även fast jag har föga hopp om att de kommer höra av sig. Bland en triljon sökande vågar jag nog inte lita på att jag är tillräckligt snygg, jagmenarkompetent. De skulle höra av sig inom tre dagar om de var intresserade i alla fall, så i vilket fall behöver vi inte vänta så länge jag och Zara. Håll tummarna!

För tillfället är jag manlig som aldrig förr. Har jag rensat avloppet? Nej. Har jag meckat med en bil? Nej. Lärt mig laga mina egna saker? Åhå nej, icke då.
Nej, utan jag är förkyld: och gnällig. När jag är sjuk är jag minst döende. Jag är inte krasslig, jag är som Pågen-David alltid sa så fort han nös: Jag är dödssjuk på hospice.
Och det är ju ganska manligt tycker jag. En av de bästa reklamerna genom tiderna är fortfarande ”Tjejer snackar om att föda barn. De ska bara veta hur det är när en kille är riktigt förkyld...” eftersom den är ganska sann.

När killar blir det minsta sjuka går de genast från de stora, starka vikingar de vanligtvis är till en snörvlande, ynklig pojke som helst av allt vill sitta i mammas knä och bli klappad på huvudet. Och nu råkar det vara så att jag är inte mycket sämre själv: när jag är sjuk är det så synd om mig så det inte går att förstå. För tillfället är jag faktiskt inte jättekrasslig, mest lite hängig i största allmänhet och småförkyld, men när jag är sjuk på riktigt – då finns det inte ord för att beskriva hur miserabel jag är. Då är jag Smärtfylld, och Ensam. Med varenda tiondels grad feber stiger min olycka och jag vill bara gråta rakt ut. Efter mamma förstås. Och det är på riktigt, den som skulle skratta åt mig i ett sånt läge skulle drabbas av det onda ögat och dö en ond, bråd, död. Men nu är det som sagt inte så illa.

Åh fy, jag nös. Jag måste nog gå och vila lite........

Okej, nu har jag nått punkten där jag kan erkänna det här. Jag berättade ju förra veckan om mitt äventyr med att hitta bläck till min skrivare. Ja..alltså...när jag kom hem visade det sig att..jag köpte fel färg.
 När jag öppnade skrivaren förresten för att byta bläckpatron såg jag att det satt en bild på en apa i den. Hur har jag kunnat missa den?
Nåväl, jag gav upp med det där att åka tillbaka till MediaMarkt, jag kände inte att jag har tid med det. Så jag gick till ElGiganten. Och Siba. Och Clas Ohlson. Ingen. Apa. Jag fick tipset att prova Kjell & Co. Det var ju värt ett försök tyckte jag.
Jag knatade in på Kjell vid Hötorget och fick prata med en trevlig gosse som jag dividerade om bläckpatroner med ett bra tag. Han övertygade mig om att jag kunde använda så kallade ”ersättningspatroner” – ingen skillnad alls förutom priset.

Jag kom hem, satte i den i skrivaren och misslyckades fatalt med att skriva ut. Såklart. Dagen efter gick jag av en händelse förbi samma Kjell & Co igen, och passade på att gå in och fråga om jag gjort något fel då det inte vill funka. Jag lyckades hamna hos samma gosse igen som inte bara kände igen mig, utan dessutom kom ihåg vilken skrivartyp jag har. Han påpekade själv att han har cirka 500 kunder varje dag. Man skulle kunna önska att det var mitt vackra yttre och trevliga sätt som gjorde att han mindes mig, men enligt honom byggde det på att jag visst utlovade stryk om det inte funkade...
Vi kom i vilket fall fram till att jag faktiskt inte gjort något fel, och han hade gett mig en ny patron med en gång om jag bara haft kvittot med mig. Det hade jag förstås inte men han sa att jag kunde ju gå till en annan Kjell, exempelvis i Liljeholmen, om jag bara hämtade kvittot först. ”Gå till dem i Liljeholmen, så fixar de det där.” Men...gör de det då? undrade jag lite tveksamt, och såg lätt hjälplös ut.
Han skickade då med en lapp....

I Liljeholmen tog de tillbaks min bläckpatron och lät mig köpa en Epson original, MEN – med en panter på. För på deras hemsida står det minsann att det ska gå bra. Men..men..men..tyckte jag och höll upp min lapp. Han skrattade.
Men okej. Så jag knatade hem, satte i den i skrivaren och förväntade mig ett mirakel. Skrivaren protesterade å det grövsta och tyckte att nu får det vara nog med dumheterna. Jag tog ut bläckpatronen, tog på mig skorna och tog ännu en tur till Kjell & Co. Jag tog till och med ett kort på den där bilden inuti skrivaren för att kunna ha som bevis.
”Nu är jag här igen. Alltså, jag måste tydligen ha en apa. Det är en apa i min skrivare..!!”
”Har du en apa i din skrivare?”
”Du förstår vad jag menar.”

Jag fick en apa med svart bläck och gick hem igen. Hallelujah moment – den printar!
Det krävdes alltså ett besök på MediaMarkt och 4 besök på Kjell & Co och extremt många promenader upp och ned för backen där jag bor för att få min skrivare att funka. Och så fick jag frågan igår kväll ”Vad skulle du nu skriva ut som var så viktigt?” Och alltså..ja, egentligen ingenting....

Jag tänkte hålla fast lite vid optiker-temat. Måndagens besök fick mig att minnas en episod under min resa till Kina för två år sedan. (Herregud, har det redan gått två år?)
Jag var och hälsade på min kompis Jens i Kunming, i sydvästra Kina. Efter några dagar kom jag på att linser måste ju vara jättebilligt där, synd att jag inte hade något recept med mig. Jens tyckte att jag kunde gå till optikern, göra en synundersökning och skaffa ett recept helt enkelt. Jag var väldigt skeptisk till det hela, men min vän – som för övrigt talar flytande kinesiska – lugnade med ”Det är lugnt, jag följer med och översätter.” ”Ja, det är väl klart du gör, tror du att du har nåt val eller?”

Ibland kändes det som stans samtliga 1 miljon invånare pratade om mig hela tiden, så i något sorts sinnesförvirrat ögonblick gick jag med på att ge dem något mer att prata om. Det räcker inte med mitt ”gula hår”, ”vita hy” och ”stora bröst” (det där är inte mina åsikter, utan helt enkelt topp-tre bland det folk pratade om när jag gick förbi) – nu visar vi dem att jag är halvblind också.

Det börjar bra: maskinen som ska ge ett preliminärt utlåtande om mina styrkor kan inte ens hitta några ögon. Optikern var en två äpplen hög kinesisk tant, och det var ett evigt muttrande från henne. Efter tio minuters koncentrerande på att sitta blickstilla och stirra in i maskinen översätter Jens att ”hon vill att du sitter still”. Jag fräste tillbaka på ren svenska att jag gör faktiskt det !
Maskinen rasslade till helt plötsligt och ville samarbeta med mina västerländska ögon och nu kunde allvaret börja. Jag hade varit lite nervös innan över hur jag skulle klara undersökningen eftersom..jag kan ju inte läsa på kinesiska. Praktisk upptäckt: det kan inte alla kineser heller. På skärmen var ett E, och så vänt åt olika håll. Alltså räckte det med att peka åt det håll symbolen var vänd. Lätt som en plätt!

Ja, alltså. Lätt som en plätt om man hade sett något. Själv var jag på nivån bubbelplast-framför-ögonen: jag såg ingenting. Men jag försökte peka ändå. Lite tveksamt pekade jag åt höger, och så åt vänster. Grejen med tantan var att om (när) jag pekade fel, då pekade hon bara på samma symbol en gång till, och så igen – tills jag svarade rätt. Det fanns fyra möjliga utfall: till sist blev det ju rätt. Och då gick hon vidare till nästa. Jag undrade över hur mycket det här egentligen gav, och vid väl valda tillfällen översatte Jens damens muttrande.
”Hon säger att du har mycket konstiga ögon.” Nej, är det sant? Det hade jag kunnat tala om från början.
Vi blev tvungna att ta en sväng förbi hotellet och hämta mina glasögon så hon kunde analysera dem. (Vid det laget hade butikens samtliga anställda blivit involverade i Projekt Västerlänning, alla var så nyfikna på vad det möjligtvis kunde vara för grovt fel på mig. Om de bara visste.) Tillbaka på plats blev damen hemskt irriterad över det faktum att mina glasögon innehöll samma styrkor som det hon satt framför mina ögon från början, eftersom det tydligen inte funkade. Vi började om från början och först gick det lite bättre. Efter ett tag kom jag dock på mig själv igen med att gestikulera som en förvirrad trafikpolis med gråstarr, och tänkte att...ska jag kanske erkänna det för Jens...? Jag fattade mod.
”Jens, vet du en sak....jag gissar faktiskt mest.” Han svarar utan att ens höja ett ögonbryn ”Det märker jag väl. Och det gör hon också.” Då ville jag helt klart ifrågasätta hennes taktik, men insåg att det var bäst att låta bli.

Efter ett tag när vi inte kommit någon vart var jag precis på vippen att be Jens avbryta detta fiasko, det började kännas som ett slöseri av allas vår tid. Just då lyckas hon vrida något rätt och hela världen klarnade som en solig dag i maj. Det var nog inte så mycket språket, utan mer känslan i mitt ”JAG SER!!” som gick fram till tantan, men hennes muttrande blev ack så mycket gladare. Helt oombett började jag peka ut vilka håll symbolerna var vända mot, och oh så glad hon blev när jag faktiskt pekade rätt. Jag tror inte jag kan förstå hennes lättnad; hennes yrkesstolthet höll ju på att gå i graven där.

När vi nu fått mig att se kom nästa etapp i processen: ta reda på om det ens går att tillverka såhär konstiga linser. För att göra det ringde en underhuggare i affären till huvudkontoret på Bausch&Lomb i Peking. Vi stod bredvid disken där de stod och ringde och en bit in i samtalet frågade Jens lite småleende om jag ville veta vad de sa för något. Klart jag ville. De kände sig tvungna att ange anledningen till varför de ringde om en så konstig sak och förklarade att ”Jaaa, det är en blatte här som ska ha linser förstår ni...”
Att just ha blivit kallad för blatte måste vara något av det roligaste på länge, jag lever fortfarande lite på det.

Jag ska till optikern idag för synundersökning. Jag medger att det är behövligt eftersom jag senast igår stod och kisade mot en caféskylt – med STORA bokstäver – som befann sig fem meter bort. ”Borde jag se det där?” ”På väggen? Eeh…JA.”

Men, är det ingen mer än jag som får prestationsångest av synundersökningar? Jo men vänta nu, det kan man visst få, sluta tänk att jag är galen. Man sitter där och de byter styrkor hit och dit, man får två olika att välja mellan och ska svara gång på gång om jag ser bäst med ”Den? Eller den?” Varje år sen jag var fyra har jag suttit där, känt en antydan till kallsvett och riktigt känt hur mitt svar är minst sagt livsavgörande – Tänk om jag svarar fel!? Mitt svar bestämmer ju vad de utgår från, och tänk om jag i all min förvirring svarar fel gång på gång och till slut har de byggt linser eller glasögon åt mig som jag inte ser ett dugg med? Jag minns alla dessa gånger jag suttit där i vanmakt och allt jag egentligen velat göra är att skrika rakt ut ”JAG VEEET INTE!! JAG ÄR HALVBLIND  - DE SER JU PRECIS LIKADANA UT!!”
Fast det gör jag aldrig. Jag anlägger en funderarmin och ger sken av att riktigt tänka efter. ”Jadu, den trettisjätte där – den var riktigt bra.”

I slutändan när de plågat mig färdigt inser jag nu att de brukar avsluta med att säga ”Ja, det här var ungefär som du hade sist.” Och då känner jag alltid att ”Yes, jag svarade rätt.”
Svarar jag rätt idag månntro?

Lördag, löningshelg, kl 23.30 – och ingen kö? Hmm…

Jag – jag – blir insläppt utan att visa leg – vad är det för ålder på gästerna egentligen?

Nejmen titta – pingisbordet Issa pratade om!

…Finns det NÅN här som faktiskt är 18?

ÅH! De har ju bilbana också!

Märks att man är på söder – killarna lyckas kombinera häng (inte en enda med coola kallingar), glasögon, helskägg – och fortfarande se ut som 16 år gamla. Usch.

Hah, Super Mario i ett hörn, coolt.

Vad ska man göra för att få en plats vid pingisbordet egentligen?

Alltså, vad är det här för skitmusik!??!

Utseendet är inte viktigt…eller?

Men herregud, detta är ju en gigantisk lekhage.

Det här går bara inte att dansa till…kom igen Emma – plocka äpplen!

Ja, det här är bara Redbull. Jaha..de har alkohol här, på barnkalas?

Vi är faktiskt snyggast här. Trots att vi gått igenom alla dansstilar från bugg till roboten.

Klockan är 2 nu, ska vi ge upp?

Slutsats: Sällskapet är allt. Snyggast. Roligast. Grymmast.

Eftersom vi inte hade seminarium förrän efter lunch igår, och jag ändå var uppe sen kvart i sex, så kom jag fram till att jag skulle göra lite ärenden innan skolan. (Alternativet var att gå och träna, men jag led fortfarande lite efter torsdagskvällens bravader: jag ramlade nämligen av stepbrädan...)

Jag begav mig till Nacka Forum, av några olika anledningar: En att de har MediaMarkt, en annan att det är lite mysigt där, en tredje att det kändes som att jag gått igenom de flesta butikerna inne i stan redan.
Anledningen till att jag ville besöka MediaMarkt var inte för att köpa en tv eller dator, eller något annat liknande jag kommit därifrån med de senaste gångerna jag varit där. Det var för att köpa något så enkelt som bläck till skrivaren. Jag hade gjort en mental post it till mig själv kvällen innan som gick ut på att dubbelkolla på morgonen vad jag har för skrivare, jag hinner ju glömma det mellan gångerna jag köper bläck. Min sömnbrist gjorde dock att hjärnan skrynklade ihop min post it, la den i en byxficka och la sen byxorna i tvättkorgen. Alltså = jag glömde.
Men, optimisten var framme: "Hur svårt kan det vaaaa?"

Väl framme på MediaMarkt, ståendes framför den vägg som huserar bläckpatroner endast, började jag klia mig på hakan lite och undra om det kanske inte var lite svårt ändå...Jag bestämde mig för att fråga en kille som jobbar där vad för någon jag skulle ha. Först skulle vi ju då identifiera min skrivare, vilket jag tyckte gick rätt smidigt med tanke på att han först såg ut som ett frågetecken i ansiktet när jag föreslog vad den kanske eventuellt kunde heta. Vi kom underfund med dock vad det var för skrivare och gick tillbaka till väggen med bläck.
Jag var helt säker på att jag hade en Epson-skrivare, vilket visade sig stämma. Epson är tokpedagogiska och har satt ut en bild på ett djur på sina kartonger; olika djur för olika sorters skrivare. Så att man inte ska glömma vad man ska ha för bläck liksom..Glatt tar försäljaren fram rätt förpackning till mig och talar om att: "Du har en apa!" Klart jag har....muttrade jag då. Nu kommer jag i alla fall inte glömma igen.

Sen fortsatte jag min jakt i köpcentrumet. Jag skulle nämligen ha en present till lilla Plutt som fyller fyra på onsdag. Jag har insett att han är ganska förtjust i Batman och har den senaste veckan letat som en galning efter någon rolig batman-grej. Det har visat sig vara ganska svårt för det är nämligen inte Batman som är inne just nu - utan det är Spider Man. Men serru Spider Man har inte fått några lysande recensioner hemma, så det tänkte jag var bäst att hålla sig undan. Vi satt i skolan och surfade efter Batman-grejer och jag tyckte att en Batman-pyjamas, med typ en cape till, skulle vara coolt. En sån har jag nämlligen sett fast i Stålmannen-stil. Förvisso för fem år sen, och i USA - men ändå. Bara det är Batman liksom.
I torsdags dock när jag gick ut i vardagsrummet för att tala om att maten var klar så hittade jag Plutt i vadå? Johodå, en Spider Man-dräkt..! Jag stirrade på ungen, gnisslade tänder och funderade starkt på att skicka honom till rummet utan middag, men det kändes inte helt rättvist eftersom han inte hade en aning om vad han gjort för något.
I Nacka Forum tänkte jag då att jag gör ett sista ryck att hitta något med Batman, om jag inte lyckades fick det bli Spider Man. Efter ett envist letande var jag nära att ge upp och åka in till stan igen, men tänkte att en sväng in på Åhléns inte kunde skada. Jag letar mig fram till barnavdelningen och hittar...bam bam bam....tadaaa:

En Batman-pyjamas med tillhörande cape!!



Hur coolt är inte det?? Ungen kommer ju aldrig vilja klä på sig - det är fantastiskt! Och skam den som ger sig - jag visste jag skulle hitta det någonstans =)
Hälften av människorna jag visade den för i skolan undrade om den var till mig. Jag frågade lika upprört varje gång om de inte trodde den passade mig!? Påstår ni att jag är tjock!? Det var det fräckaste...
Jag hoppas han blir glad. Blir han inte det ska han få knäckebröd i present hädanefter.

I eftermiddags när jag satte mig på tunnelbanan för att åka hem, flyttade jag på några tidningar som låg på sätet. Som en riktig stockholmare satt jag sedan och tittade tomt framför mig och blicken hamnade på översta tidningen jag just flyttat på. Tidvis är jag en smula uppmärksam och tyckte att jag inte alls kände igen rubrikerna på framsidan - var det verkligen det här jag läste i morse? Börjar minnet bli så dåligt...Så plockade jag upp tidningen och konstaterade att nej - det var inte alls det jag läste i morse: tidningen var nämligen från 18 november 2010. Åhå, det förklarade genast saken. Först började jag fundera över hur fasen den hade hamnat där, men övergick ganska raskt till att läsa i den istället. Jag tänkte att det kunde vara jättespännande att tänka tillbaks litegrann, se vilka spännande händelser världen hade att rapportera om den 18 november 2010!

Resultat: Ingenting.

Det mest upphetsande var nog att Willys sålde Sia Gräddglass 3 för 25. MEN, det var en artikel som fick mig att börja fundera lite. Det var nämligen en artikel som handlade om bebisar. Tidigare hade de haft en artikel om bebisar som skulle lära sig att sova enligt Anna Wahlström-metoden (för den som har sett Solsidan är det samma metod som Mickan använder, när hon ska "buffa" barnet - det slutar med att hon måste åka till läkaren med en förstörd armbåge för att hon buffat så mycket) och detta var en uppföljning av hur det gick efteråt. Och tänka sig, både lilla Stella, lille Rune och lille Olof sover minsann som änglar hela nätterna nuförtiden. Men det var faktiskt inte alls poängen, utan låt oss backa bandet litegrann. Vad heter ungarna? Stella, Rune och Olof? Samtliga knoddar var vid artikelns tillkomst ca 8 månader gamla, hur tänkte egentligen deras föräldrar?

"Nej, alltså, vi kände att dagis inte riktigt passar oss - vi går direkt på syjunta och eftermiddagskaffe istället."

Jag vet att namn kommer igen och går i vågor, men vad är det för vansinnigt behov nyblivna föräldrar verkar ha dessa dagar av att döpa sina barn till något som är en hyllning till en mormorsmor? Och dessutom sällan till sin egen mormorsmor, utan bara något käckt man läst i en dödsannons någonstans. Jag menar inte att det är något fel på något av de där namnen (ja, utom Rune då kanske) men jag förstår bara inte riktigt. Visst, skrutten ser ut som ett russin vid födseln, men alltså; de slätar ut sig, jag lovar.

Jag trodde det var okej att tycka att vissa namn har gjort sitt. Men okej, jag ska inte vara sämre. Jag bestämmer härmed att min framtida förstfödde son ska döpas till Hagbard. Är han riktigt skrikig och jävlig blir det mellannamn Handfaste (den där barnklänningen jag sydde i högstadiet och har släpat runt på sen dess ska fortfarande på för övrigt). Jag råkar tycka det är viktigt att hylla vikingatiden.
Sen vill jag ju gärna ha en dotter också. Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump. Liksom, försök slå det om du kan.

Det är kallt. Och jag fryser. Vad är då anledningen att jag inte befinner mig hemma i min varma lägenhet och roar mig med att exempelvis peta på den fridfullt sovande katten tills hon vaknar till tillräckligt för att fräsa åt mig och göra klart för mig att om blickar faktiskt kunde döda skulle jag ligga risigt till?

Jo, för jag ska träna. Jag brukar alltid träna step på söndagar, men eftersom jag bestämde mig för att börja sälja in min själ i himlen litegrann igen så jobbade jag i kyrkan igår eftermiddag. Samma tjej håller samma pass ikväll dock, och jag som trodde att jag hade all tid i världen bokade in mig på det. Sen visade det sig att jag läst fel på schemat i skolan och skulle vara tvungen att befinna mig på ägorna 3-4 timmar längre än jag beräknat. Sen var jag tvungen att åka till biblioteket i bushen för att lämna tillbaka böcker och låna nya. Och med allt detta insåg jag att jag knappt skulle hinna hem innan träningen, så jag packade helt enkelt ned allt jag behövde i morse. Nu sitter jag och bidar min tid och använder den till att filosofera. Det där med träning känns nämligen som en sämre och sämre idé för varje kvart som går. Nu är det dock för sent att avboka.

Men på riktigt - vad är det för jäkla gym som planerar in träningspass mellan 20.30-21.30 på kvällen?? Och sen tar vi det steget längre - VEM bokar in sig att faktiskt komma?!? Vad är det för fullkomligt galna hurtbullar som tycker att det är okej att fortfarande vara igång vid den tiden, istället för att ha - som en vanlig, vettig medelsvensson - kollapsat på soffan??
Mm visst, man kan ju argumentera med att jag tydligen bokat in mig på det, men snälla - det är ju uppenbarligen tal om tillfällig sinnesförvirring. Inget jag kan hållas för.

Så nu sitter jag här på centralen, alldeles tokmätt på en crispy chicken burger från burger king, och fryser. Och inser att om jag bara skippat den där halva pommes friten hade jag sparat in kalorierna det här gympasset kommer förbränna och hade kunnat åka hem istället. I äkta Tiffany Persson-stil funderar jag starkt på att köpa en Aladdin-ask på vägen dit och bjuda de andra deltagarna, så det åtminstone är lika. Rätt ska vara rätt!

Jag är medveten om att det gått ett par veckor sen sist. Det fanns en liten tanke om att jag kanske skulle lägga ned det här med bloggande, med tanke på min totala brist på...ja, vettigt innehåll. Men det råkar ju vara så att jag älskar att skriva, och så träffade jag de bedårande tvillingarna Gustafsson i fredags. De använde sina ohyggligt vackra ögon (dubbel upplaga är fusk på alla sätt och vis) till att anlägga en valpmin och få mig att lova att börja skriva igen eftersom de tycker så mycket om min blogg. Och vem är väl jag att motstå smicker? Here I am!

Sedan sist har jag blivit med iPhone. Jo, jag tackar jag!
För en tid sedan ville jag muntra upp mig själv och gick in på the Phone House i Liljeholmen och sa helt enkelt "Jag vill ha en iPhone". Svårare än så är det inte, utan han trycker helt enkelt på en magisk knapp och så är den beställd. Och så får man veta att det tar 2-3 veckor innan den levereras.

Efter knappa två veckor ringde de, förra torsdagen, och sa att den kommit in. Jag, som stod på förskolan och skulle hämta en trilskande Pelle, talade trevligt om att "Fint, dig har jag inte tid att prata med just nu" och avslutade samtalet.
Sen tog jag ett vettigt beslut. Vuxet. Äckligt vuxet. Eftersom jag hade en hemtenta att skriva som skulle vara inne veckan efter bestämde jag mig för att inte hämta ut telefonen förrän den var färdig. Det var ju inte som att min effektivitet var på topp innan direkt (framsidan hade tagit mig två veckor att göra) så jag kände själv att med en iphone skulle det inte bli bättre.
Pratade med mamma sen på kvällen dock, som frågade om det var säkert att man kunde låta bli att hämta ut den. Jag fnös högljutt att det är väl klart - den är ju min! ....men jag kan ju ringa och fråga.
Nästa dag besteg jag orörd mark. Som första person i världshistorien ringde jag affären och frågade "Hej, alltså - måste jag hämta min iPhone?" Då folk brukar hänga på låset, kräla på golvet och vara beredda att utbyta sexuella tjänster mot den hajpade lilla äppelskruttsnallen kan jag säga att han blev rätt förvånad över min fråga. Och jag blev förvånad över svaret! Jag fick nämligen inte vänta. Efter två dagar går telefonen automatiskt över till nästa person i kö. Något de inte hann tala om för mig innan jag la på dagen innan. Jag var alltså 24 timmar ifrån att gå miste om den. "Ni har öppet till åtta va!?"

I affären kom nästa överraskning. Iphones har nämligen inte vanliga sim-kort, de har så kallade "micro-sim". Antingen får man ett sånt, som man får ringa och aktivera på egen hand, eller så tar de ens gamla och stansar ut det på plats, så man får kvar det man behöver. Jag var ytterst skeptisk till det hela, eftersom jag inte var säker på att mina kontakter låg på sim-kortet, utan på telefonen. Killen i affären tog min gamla telefon, knappade på nån inställning och talade om att jag hade 240 kontakter, och de ligger på sim-kortet. När jag frågade om han var säker på det, fräste han till svar "Det står ju det". URSÄKTA MIG DÅ.

Information till alla: På Phone House i Liljeholmen kan man inte läsa ! ! Jag vet inte var det stod att de låg på sim-kortet, men det ska väl vara rösterna i hans huvud som börjat skriva lappar till honom. Inte en enda kontakt låg på sim-kortet, utan på gamla telefonen - och den kunde jag ju inte få igång igen eftersom han klippt mitt sim-kort!
Med ett lånat sim-kort från Jimmy kunde jag dock få igång gamla telefonen efter ett tag och komma in i telefonboken. Och börja lägga över kontakter för hand. I början var jag vid ganska gott mod och tog med de flesta. Sen hoppade jag mer och mer och efter 150 stycken kontakter gav jag upp. Vet du med dig att du heter något på R eller framåt kan du ju skicka ett mess....

MEN - jag har en iPhone =D