"Örebro-mannen"
Det här inlägget kommer skilja sig lite från mina vanliga. I vanliga fall är jag mest ute efter att roa mig själv och eventuella läsare ett litet slag, men nu är jag förbannad. Och jag tänker kosta på mig att tala om det. Det får bli mitt sätt att fira internationella kvinnodagen antar jag.
Det finns ett visst ämne som alltid gör mig oresonligt förbannad. Jag vill inte kalla det mäns våld mot kvinnor, men det är väl egentligen det det handlar om i grund och botten. I dagens Metro (och fler tidningar) står det om Örebro-mannen som nu står åtalad för överfall, våldtäkt och en drös andra saker mot 15 kvinnor under en period av flera år. Han höll halva Örebro i ett tillstånd av rädsla tills de tog honom.
Han har efter gripandet erkänt samtliga saker han blivit åtalad för och har sagt under förhör att "han slumpmässigt förföljde kvinnor med sin cykel och sedan lät en inre röst avgöra om han skulle 'ta henne' eller inte. Han säger att han vid flera av tillfällena hoppats att de skulle vika av så han slapp överfalla dem." (Metro 2011-03-08)
Ursäkta mig - slapp? Visst, han har uppenbarligen psykiska problem, men det spelar faktiskt ingen roll. Han är tydligen medveten om det själv, eftersom en del av honom förstår att det är fel att överfalla kvinnorna. Sök hjälp. Sök hjälp efter första gången. Efter andra. Efter tolfte. Sök hjälp för i helvete.
Han har dessutom uttalat sig om att han nu känner ånger för kvinnornas skull och att han skulle vilja få det han gjort ogjort. Det var ju fruktansvärt nobelt. Men så här är det: Det går inte. Gjort är gjort och det går inte att ändra på. Förutom alla de människor som fått sin tillvaro rubbad av att inte våga gå ute på kvällarna så är det dessutom 15 kvinnor vars liv är förstörda. De har blivit oprovocerat utsatta för våld och sexuella övergrepp och det är ju fint att du vill be om ursäkt nu, men det råkar vara lite sent. Deras smärta försvinner inte, deras mardrömmar går inte över för att du säger förlåt.
Vad för förklaringar såna här galningar än har till sitt beteende har jag bara ett svar: DET. ÄR. INTE. OKEJ.
Demoner, röster och eventuella ondskefulla clowner är fullkomligt ovidkommande - det är avskyvärt och för alltid oacceptabelt. Det är möjligtvis svårt att likställa psykiska besvär med fylla, men fortfarande: "Jag var så full, jag vet inte vad jag gjorde..." - det har vi väl ändå kommit överens om nuförtiden att det inte är okej?
Jag blir så oresonligt arg. Jag vet att jag inte kan göra något åt det här och att det här inte är enda våldtäkten/erna som ägt rum, det är bara omfattningen som är ovanlig. Det här är heller inte enda gången jag blir arg när jag läser tidningen, det händer alldeles för ofta. Jag tror att det som gör mig mest arg är när förövarna ska uttala om att de "ångrar sig". För ni har faktiskt inte rätt till det, ni har inget där att göra.
Dö, ditt as.
Det finns ett visst ämne som alltid gör mig oresonligt förbannad. Jag vill inte kalla det mäns våld mot kvinnor, men det är väl egentligen det det handlar om i grund och botten. I dagens Metro (och fler tidningar) står det om Örebro-mannen som nu står åtalad för överfall, våldtäkt och en drös andra saker mot 15 kvinnor under en period av flera år. Han höll halva Örebro i ett tillstånd av rädsla tills de tog honom.
Han har efter gripandet erkänt samtliga saker han blivit åtalad för och har sagt under förhör att "han slumpmässigt förföljde kvinnor med sin cykel och sedan lät en inre röst avgöra om han skulle 'ta henne' eller inte. Han säger att han vid flera av tillfällena hoppats att de skulle vika av så han slapp överfalla dem." (Metro 2011-03-08)
Ursäkta mig - slapp? Visst, han har uppenbarligen psykiska problem, men det spelar faktiskt ingen roll. Han är tydligen medveten om det själv, eftersom en del av honom förstår att det är fel att överfalla kvinnorna. Sök hjälp. Sök hjälp efter första gången. Efter andra. Efter tolfte. Sök hjälp för i helvete.
Han har dessutom uttalat sig om att han nu känner ånger för kvinnornas skull och att han skulle vilja få det han gjort ogjort. Det var ju fruktansvärt nobelt. Men så här är det: Det går inte. Gjort är gjort och det går inte att ändra på. Förutom alla de människor som fått sin tillvaro rubbad av att inte våga gå ute på kvällarna så är det dessutom 15 kvinnor vars liv är förstörda. De har blivit oprovocerat utsatta för våld och sexuella övergrepp och det är ju fint att du vill be om ursäkt nu, men det råkar vara lite sent. Deras smärta försvinner inte, deras mardrömmar går inte över för att du säger förlåt.
Vad för förklaringar såna här galningar än har till sitt beteende har jag bara ett svar: DET. ÄR. INTE. OKEJ.
Demoner, röster och eventuella ondskefulla clowner är fullkomligt ovidkommande - det är avskyvärt och för alltid oacceptabelt. Det är möjligtvis svårt att likställa psykiska besvär med fylla, men fortfarande: "Jag var så full, jag vet inte vad jag gjorde..." - det har vi väl ändå kommit överens om nuförtiden att det inte är okej?
Jag blir så oresonligt arg. Jag vet att jag inte kan göra något åt det här och att det här inte är enda våldtäkten/erna som ägt rum, det är bara omfattningen som är ovanlig. Det här är heller inte enda gången jag blir arg när jag läser tidningen, det händer alldeles för ofta. Jag tror att det som gör mig mest arg är när förövarna ska uttala om att de "ångrar sig". För ni har faktiskt inte rätt till det, ni har inget där att göra.
Dö, ditt as.
Kommentarer
Trackback
