ordpyttipanna

Även de av oss som inte ägnar all vår fritid åt att läsa politiska ledare, har kanske uppmärksammat att en riksdagsledamot från Sverigedemokraterna hoppade av sitt uppdrag för en tid sedan. Artiklar om hot och förföljelse kom som ett brev på posten. Denna unge man heter i alla fall William Petzäll och är 23 år gammal. Han är numera ”politisk vilde” och surfar alltså runt i riksdagen utan att tillhöra ett faktiskt parti. Vilket innebär vadå? Jo, att i tre år till (resten av mandatperioden) får han glassa runt i riksdagen och få en månadslön på ca 56 000 kronor, utan att egentligen behöva göra något. I rättvisans namn skall påpekas att han faktiskt lämnat in två motioner - trots att motionstiden gått ut till och med... Nåja, varför respektera regler och gränser, sånt är väl en skvätt arbetaraktigt kan jag tänka.

Nåväl, idag satt jag och läste några artiklar om Petzäll. Den ena gick ut på att pojkvaskern nyligen blivit dömd till tvångsvård, på grund av sitt missbruk av valium och metadon. Dessutom verkar han vara lite ”glad i flaskan”, som det hette på morfars tid.

Sedan läste jag intressanta saker angående SD's taxinotor. Vissa riksdagsledamöter har rätt att åka taxi helt fritt, utan att fråga om lov först, och skicka kvittot till skattebetalarna. Exempel; i Vänsterpartiet: endast Lars Ohly. I Sverigedemokraterna: alla.

Det här är något SD riktigt utnyttjat, och har – endast i år – åkt taxi för drygt 600 000 kr. Petzäll har för egen maskin åkt taxi för ungefär 106 000 kronor bara han. Om vi jämför med röda Lasse som åkt för 12 000 kronor, så säger det en del.

Anledningen till deras fria taxiresor kan för övrigt nämnas att det är på grund av hotbilden mot dem. (Och ja, där finns väl inte mycket att tillägga – att det är många som vill ge dem på nöten kan jag gott tänka mig.)

Men, jag har ett förslag. Det finns nämligen något jag gjorde när jag var ung (okej då, ännu yngre); jag tog körkort. Istället för att ägna min tid åt att mucka gräl med folk med olivfärgad hy – så gick jag, bland annat, och lärde mig köra bil.

Ergo: sätt spolingen i körskola! I längden blir det förmodligen ack så mycket billigare nämligen, och dessutom skulle han vara sysselsatt ett tag. Han gör ju ändå inte så mycket om dagarna, då skulle han åtminstone åstadkomma något. Med alla pengar som skulle sparas in kan vi slänga in en liten Ford Skruttis som examenspresent om han tar sig igenom skolan och får sig en liten lapp.

Ungdomar mår bra av att aktiveras. I problemområden är ungdomsgårdarna något av det viktigaste som finns, för att se till att finnas där för ungdomarna, samt aktivera dem. Se till så de inte hamnar i trubbel.

Unge herr Petzäll skulle härmed aktiveras, åstadkomma något samt få en knuff i rätt riktning angående sin alkoholkonsumtion. ”Nej tack, jag kör.” Inte illa, va?

Frågan är nu hur bästa sättet att framföra detta konstruktiva förslag till riksdagen är. Gensvaret lär bli enormt.

Ps. Jag kan varmt rekommendera Malmros Trafikskola. Ds.

Jag har ett par skor jag skulle behöva klacka om. Jag har skjutit upp det i oändlighet, eftersom vi inte har någon skomakare i närheten där jag bor, och för att..ja, jag är väl lat då. Trots att jag inte klackat om dem använder jag dem förstås ändå, och det där ljudet av en öppen klack är lika pinsam varje gång jag trippar runt.

I vilket fall, jag ser faktiskt lite fram emot att gå och lämna in dem. Skomakare; de är ju alltid så trevliga. Är det ingen annan som tänkt på det? Att skomakare alltid är snälla, alltid tillmötesgående och alltid service minded. De lagar ens saker, snabbt som attan dessutom om man har bråttom att bli välskodd - och det är lite mysfaktor över dem. Det är som att de har ett gammat hederligt yrke, och då också bevarat den gamla hederliga hövligheten.

Vad kan vi då använda detta till? På något sätt måste vi ju kunna utnyttja alla dessa mysfarbröder. (Ja, ”farbröder”; jag är inte inskränkt – jag har bara aldrig sett en kvinnlig skomakare. Och att vissa inte är så gamla är i sammanhanget oviktigt.)
Man skulle kunna placera ut några skomakare här och var, där de behövs. Några stycken på häktet till exempel, helt plötsligt kommer hela atmosfären vara ändrad från mord-utan-förvarning till när-jag-kommer-ut-ska-jag-bli-trädkramare.
Eller varför inte på derbymatcher? Aldrig bråk igen - och alla spelare kommer dessutom ha nyservade dobbar på skorna.

Detta borde dessutom kunna göras på ett förebyggande sätt. Säg att vi går till förskolan till exempel, och där letar upp de där riktiga bråkstakarna som uppenbarligen kommer ägna sin ungdom åt att hamna i tråkigheter - och redan där börjar intala barnen att de vill bli skomakare när de blir stora.
"Nejmen Simon, inte slå Anders med klossarna, kom här så ska jag berätta en saga om en skomakare istället. Du förstår skomakare, de är riktigt fina människor de, man skulle kunna kalla dem superhjältar!" (Ja, ibland får man krydda historien lite, så det blir mer tilltalande för målgruppen såattsäga) I vilket fall, på detta viset kommer vi kunna bespara samhället en hel drös ligister, som istället ägnar sig åt en meningsfull framtid där de hjälper sina medmänniskor.
Tänk om Gaddafi skulle satsat på en karriär inom skomakeriet? Ni kan ju tänka er.

Den senaste veckan har jag och Magnus pratat lite om lappar och brev, lite i stil med arga-lappen etc. Magnus tycker om mina brev till SL så mycket så han tydligen funderade på att försöka få mig förbannad på myndigheter eller företag lite oftare - bara för att jag ska producera fler såna brev.
Idag hittade jag en bok full av brev till myndigheter och företag, samt svaren personen erhållit. Det är inte arga brev, utan allmänt bisarra i största allmänhet och otroligt underhållande. Jag satt och skrattade så tårarna rann idag när jag läste. Den heter för övrigt Brev till samhället av Eric Ericson.
Nåväl, i och med våra diskussioner letade jag upp en lapp jag skrev för några år sedan för att sätta på kylen på jobbet, efter att ha städat den. Tänkte att jag bjuder på den.

'
Medan jag skrev den här blev min cykel snodd utanför fönstret. Guds sätt att tala om för mig att jag är en satkärring månntro?

Jag har upptäckt att jag fått ett samvete. Det är inte mitt undermedvetna som pratar med mig, eller en inre röst (styrd av mitt visa-kort) som säger åt mig att äta upp maten jag köpt, utan det är sju år gammalt och heter Pelle.

Jag har ett vagt minne av att upplägget var från början tänkt som så att jag skulle se efter honom. Ändå på något vis har det ibland blivit det omvända. Han är väldigt observant den lilla rackaren, har man på sig klänning och klackskor en tisdag undrar han varför man är så finklädd. (”Jag ska på bio..” ”Och då är du så fin? För en liten bio?”) När jag provade klänningen jag skulle ha på bröllopen i somras var han alldeles fascinerad, och frågade om jag skulle gifta mig.
”Nej, inte den här gången heller. Och om jag skulle gifta mig skulle väl du vara där?”
”Ja, det förstås...När du gifter dig kan du stå längst fram och titta ut över publiken.”
”Mm, det kan jag göra.”
”Fast du kommer fortfarande vara lika kort.”

Ja, jo, förvisso.

När jag spillde kaffe på mig i morse sa han att ”nu måste du byta om”. Här kommer man alltså inte undan med några fläckar.

Några dagar efter min operation påpekade han, när jag lyfte lillebror från soffan, att ”Du får ju inte lyfta så tungt.” Några dagar efter frågade han på morgonen om jag skulle till skolan den dagen, och när jag svarade att jag skulle det plirade han på mig och sa ”Men du är ju sjuk....” Det jobbiga är ju att han oftast har rätt, den här gången var mitt enda svar ”SCCHH.”

Jag har ett par favoritskor. De är prickiga, smutsiga – och trasiga. De är såna där skor som ens mamma slängde åt en när man var liten, trots ihärdiga protester. Jag har själv tänkt att jag ska göra mig av med dem, eftersom de ser förskräckliga ut, och släpper in så mycket vatten. Ändå kommer jag aldrig så långt, de är ju så grymt sköna. Men – varenda gång jag nu plockar fram de där skorna hör man en liten barnaröst:
”Skulle inte du slänga de där?”
”Jo, jag skaaaa......”

I förrgår hämtade jag honom i skolan, iförd mina prickiga. Naturligtvis är något av det första han säger att ”Har du dem på dig? Det regnade ju idag.”

Tack, jag märkte det. Jag blev ju blöt.....

Tanken är att jag ska plugga nu. Som vanligt ägnar jag mig åt en massa annat, och hamnar alltså då på bloggen istället. Men det är ju uppenbarligen inte mitt fel (se föregående inlägg).

Nu har jag åtminstone kommit så långt att jag kollat igenom vad det är hemtentan ska handla om. När jag läste igenom momentbeskrivningen upptäckte jag något: den är ju bara full med skit. (Momentbeskrivning är, för den oinvigde, en uppställning av schema för momentet, instruktioner till grupparbete och hemtenta samt betygskriterier.)
Vi börjar med schemat: det har inte stämt för fem öre. De skrapade ihop till en två-öres kola efter några veckor, men den första tiden var det endast total förvirring som gällde. Mest underhållande var den dagen vi suttit i 3,5 timme och väntat på en föreläsning, endast för att upptäcka när vi äntligen fick komma in i aulan att vi hamnat på en föreläsning i marknadsföring. (Kopplingarna till socialt arbete är ytterst få, ändå undrar jag om vi inte skulle lärt oss mer på den.) Hoppsan Kerstin.

Instruktionerna till grupparbetet kan väl nästan passera som dugliga, trots att det roar mig att de vill att vi ska lämna in ett protokoll över vars och ens deltagande i grupparbetet. Jag inledde med att spendera första veckan i sjuksängen, så jag får väl byta lite chokladmuffins mot simulerad närvaro, innan vi skickar in protokollet. (Då delar av min grupp säkert läser det här kan ni ju annars lämna in förslag på vad ni vill ha, om chokladmuffins nu inte skulle falla er i smaken.)

MEN, nu kommer vi till delen som fick mig att påbörja det här rantandet från början: betygskriterierna. De är väl förmodligen till för att få oss att förstå vad vi ska göra för att få ett visst betyg. Skalan går från A-F, då F är underkänt. Mitt häfte tar dock slut efter E, vilket är lite oklart varför. Antagligen valde jag väl att inte skriva ut mer med mentaliteten att det som inte syns – inte finns. Såhär är det: jag brukar inte ens läsa de där betygskriterierna, eftersom jag bestämde mig förut för att de inte sa så mycket. Vid en närmare titt visar det sig att det stämmer rätt bra.

För att få ett A krävs att det ska vara en ”utmärkt och väl genomförd uppgift”, och man ska – bland annat – ha en ”god analytisk förmåga”. På nästa betygssteg räcker det med ”Mycket bra” (vad som ska vara mycket bra är oklart, men uppgiften i sig verkar det som) samt att man har en analytisk förmåga. När du däremot är nere på betyg C och nedåt har de skippat kraven på eget tänkande och det börjar kännas aningens mer svävande vad de vill ha ut av dig egentligen. Slutligen nere på betyg E, alltså det sista godkända innan stupet, står bara: ”Tillfredsställande. Resultatet uppfyller minimikraven.”
Jaha? Och vad innebär egentligen det? Vad är minimikraven? Att jag kan knyta mina egna skosnören?

Om jag till äventyrs skulle leta upp den där sista sidan för att få reda på vad som genererar ett betyg F lovar jag att det står ”Resultatet uppfyller inte minimikraven.” Så jag antar att det är för dem med kardborreskor.

Då jag som sagt ska in på sjukhus på tisdag, kom jag på - när jag gjorde om min planering - att jag kanske kommer vara lite trött i några dagar. Jag vägrar blankt att komma efter i skolan, här ska inte göras om något, utan det gäller att ha lite framförhållning och ligga steget före sig själv.
Alltså var planen att ägna helgen åt att plugga. Nu är ju inte planering och genomförande exakt samma sak, men lite duktig har jag nog varit. Och nu, på söndag eftermiddagen, bestämde jag mig för att gå till biblioteket för att plugga här. Jag kände riktigt på vägen hit vilken intelligens jag måste utstråla; en söndag eftermiddag - på biblioteket ! (Behöver jag säga att jag just fick gå tillbaka och korrigera, eftersom jag såg att jag stavat "intelligens" fel?)
Nåväl, jag knatade med stuns i stegen in genom entrén, in i den stora, imponerande salen full med litteratur att förkovra sig i, och in till studiesalarna.
Och vad försiggick där!? Jo; studerande - i massor. Nästan varje plats var upptagen, av vetgiriga små nördar som tydligen inte alls har något bättre för sig en söndag än att hänga på bibblan. Töntar.
Jag kunde i alla fall börja andas igen när jag tog en sväng runt borden och såg att i alla fall en laptop ägnade sig mer åt facebook än uppsatsskrivande. Peww.

Alltså kunde jag gott slå mig ned, glasögonen på näsan, böckerna i högsta hugg - och blogga lite.

Jag skulle kunna fortsätta som om inget hade hänt, men okej; det blev visst ett litet sommaruppehåll där, någon som märkte det? Nåväl - uppehållet är slut och fröken Spydig är tillbaka! Nu kör vi igång igen!
För att sammanfatta sommaren då: 2/3 av sommaren jobbade jag mest, och där skaffade jag en hel del fina vänner. Jag har hunnit med att göra två bröllopstårtor - båda mycket uppskattade som jag förstått det (den ena var så god att jag kunnat köra ned huvet i den själv - och kunnat dö lycklig) -, spendera en vecka på Malta med min gamla vapendragare Linda, bränna sönder axlar och bröstkorg under sagda vecka, en övernattning på Södersjukhuset, vara lite ledig, och dessutom cykla. Skitmycket.
Jag kollade igenom det senaste inlägget jag gjorde innan jag gav upp min skrivarkarriär, och där redogjorde jag för uppdraget Johan gav mig under sommaren, som jag dessutom accepterade. 100 mil, på tre månader. Lite tveksam var jag inför min egen förmåga, men ha! Hav förtröstan - efter två månader hade jag cyklat 90 mil. Då passade jag på att åka till Malta och röra på mig i endast sparsamma mängder. Jag fixade alltså mitt uppdrag med två veckor till godo, och presenten blev att jag och Johan ska gå på middag på Wallmans. Mycket trevligt, eftersom detta från början till slut bara har gynnat mig och ingen annan. Det är ju jag som fått motion, tighta lår och i slutändan nu en middag på Wallmans. (I spöregn och motvind har jag väl dock inte känt mig alltför gynnad här i världen...)

Nu har skolan börjat, och vardagen är på väg tillbaka in i sina gängor. Jag började terminen med att vara fadder på insparken för ettorna. Jag och Palle fick en egen klass vi skulle ta hand om, och ack vilket bra jobb vi gjorde. Vårt jobb som faddrar är att ta hand om de små liven (ytterst många var äldre än vi, men nåja), fungera som en informationscentral samt leda dem i aktiviteter, ha kul helt enkelt.
Såhär i efterhand måste jag väl erkänna att undertecknad eventuellt fokuserade mest på....ja, underhållning skulle man kunna säga. Till nästa termin skulle jag väl kanske kunna vara lite mer organiserad och inriktad på information, så jag slipper kommentaren "Nu har du sagt 'hoppsan, det glömde jag' väldigt många gånger idag...?" ("Vet hut" svarade jag på det) av de nya eleverna. Däremot vågar jag lova att vår klass var mycket road och hade två roliga dagar med oss!
En av lekarna vi lekte gick ut på att varje person fick säga tre påståenden om sig själv, varav ett skulle vara lögn och två övriga sant, och så skulle de andra gissa vilket som var falskt. Efteråt insåg jag att jag borde använt påståendet "Jag har ADHD" som lögn, och sett om någon alls skulle tvivlat på det. Risken är att alla skulle trott det var ett sant påstående.

Från det ena till det andra har jag ju haft en del problem med magen i 1,5 år ungefär. Efter många turer, mycket om och men lyckades jag få till en läkartid, som ledde till prioriterad röntgen, som ledde till att läkaren inom en vecka bokade in en operationstid. När man får tider så snabbt blir man lite nervös, men jag är glad att det händer något.
Jag måste få stoltsera med lite självinsikt här. De ringde nämligen upp mig från någon avdelning från sjukhuset och frågade om jag har några sår på kroppen, för om jag har det måste de behandlas innan - och när jag ska dit på måndag för information är det försent att behandla dem. Alltså: öppna sår = ingen operation. Nu är det så att jag inte har några sår, men som alla förstått är jag en vandrande katastrof som konstant borde vara inlindad i bubbelplast, och något av det farligaste jag gör varenda dag är faktiskt att transportera mig till skolan; eftersom det är livsfarligt att cykla i stan. Blandat med min klantighet och tillika hopplöshet så är det ju självklart att om det är något jag kommer lyckas med de närmaste dagarna, är det att ramla av cykeln. Därför har jag tagit det insiktsfulla beslutet att inte cykla innan tisdag. Det är självinsikt om något.

Sådär, nu har jag producerat ett lagom långt och förvirrat inlägg; allt är med andra ord som det ska. På återseende!

För att återkoppla till min trafiklyrik vill jag uppmärksamma om något jag fick på väg till jobbet igår morse. När jag cyklade över bron till Skanstull (som jag för övrigt var nära att flyga av - det är helt galet vad det blåser) och kom ner till trafiklysena såg jag en skylt där det stod "Snart får du något - som tack för att du cyklar!" Jag tolkade det som att det snart skulle komma nya cykelbanor, eller kanske ställas ut cykelpumpar på bra, och tillgängliga, platser. Men nehe serdu, utan snart var riktigt snart och 30 meter senare stod en glad och trevlig äldre man och delade ut påsar till oss som kom cyklande, med avsändare Stockholm Stad. I den fann man förvisso inga extraordinära grejer, utan saker som en festis, en cykelkarta, lite rabattkuponger och dextrosol, i sådana förtjusande förpackningar som visas nedan på bilden.

 

Det hela ledde mig i vilket fall kvickt till insikten att: vilka får inte såna här presenter? Vilka får inte ett tack för hur de transporterar sig genom staden? Jo - kan det vara bilister kanske. Sug på den du.

Nu är VårRuset inte ens en vecka bort - och jag har just varit ute och sprungit en runda. Och jag insåg en sak: jag HAR INGEN KONDITION. !
Rundan är på cirka 2,5 km och det gick i en takt som en permobil (den icke trimmade varianten) skulle kunna köra om. Varva till och med. Hur fasen tänkte jag som anmälde mig till ett lopp där man ska transportera sig en halvmil utan något som helst fordon?? Tjockisar ska jaga glassbilen och inget annat.
HJÄLP MIG!!