ordpyttipanna

Även de av oss som inte ägnar all vår fritid åt att läsa politiska ledare, har kanske uppmärksammat att en riksdagsledamot från Sverigedemokraterna hoppade av sitt uppdrag för en tid sedan. Artiklar om hot och förföljelse kom som ett brev på posten. Denna unge man heter i alla fall William Petzäll och är 23 år gammal. Han är numera ”politisk vilde” och surfar alltså runt i riksdagen utan att tillhöra ett faktiskt parti. Vilket innebär vadå? Jo, att i tre år till (resten av mandatperioden) får han glassa runt i riksdagen och få en månadslön på ca 56 000 kronor, utan att egentligen behöva göra något. I rättvisans namn skall påpekas att han faktiskt lämnat in två motioner - trots att motionstiden gått ut till och med... Nåja, varför respektera regler och gränser, sånt är väl en skvätt arbetaraktigt kan jag tänka.

Nåväl, idag satt jag och läste några artiklar om Petzäll. Den ena gick ut på att pojkvaskern nyligen blivit dömd till tvångsvård, på grund av sitt missbruk av valium och metadon. Dessutom verkar han vara lite ”glad i flaskan”, som det hette på morfars tid.

Sedan läste jag intressanta saker angående SD's taxinotor. Vissa riksdagsledamöter har rätt att åka taxi helt fritt, utan att fråga om lov först, och skicka kvittot till skattebetalarna. Exempel; i Vänsterpartiet: endast Lars Ohly. I Sverigedemokraterna: alla.

Det här är något SD riktigt utnyttjat, och har – endast i år – åkt taxi för drygt 600 000 kr. Petzäll har för egen maskin åkt taxi för ungefär 106 000 kronor bara han. Om vi jämför med röda Lasse som åkt för 12 000 kronor, så säger det en del.

Anledningen till deras fria taxiresor kan för övrigt nämnas att det är på grund av hotbilden mot dem. (Och ja, där finns väl inte mycket att tillägga – att det är många som vill ge dem på nöten kan jag gott tänka mig.)

Men, jag har ett förslag. Det finns nämligen något jag gjorde när jag var ung (okej då, ännu yngre); jag tog körkort. Istället för att ägna min tid åt att mucka gräl med folk med olivfärgad hy – så gick jag, bland annat, och lärde mig köra bil.

Ergo: sätt spolingen i körskola! I längden blir det förmodligen ack så mycket billigare nämligen, och dessutom skulle han vara sysselsatt ett tag. Han gör ju ändå inte så mycket om dagarna, då skulle han åtminstone åstadkomma något. Med alla pengar som skulle sparas in kan vi slänga in en liten Ford Skruttis som examenspresent om han tar sig igenom skolan och får sig en liten lapp.

Ungdomar mår bra av att aktiveras. I problemområden är ungdomsgårdarna något av det viktigaste som finns, för att se till att finnas där för ungdomarna, samt aktivera dem. Se till så de inte hamnar i trubbel.

Unge herr Petzäll skulle härmed aktiveras, åstadkomma något samt få en knuff i rätt riktning angående sin alkoholkonsumtion. ”Nej tack, jag kör.” Inte illa, va?

Frågan är nu hur bästa sättet att framföra detta konstruktiva förslag till riksdagen är. Gensvaret lär bli enormt.

Ps. Jag kan varmt rekommendera Malmros Trafikskola. Ds.

Jag har ett par skor jag skulle behöva klacka om. Jag har skjutit upp det i oändlighet, eftersom vi inte har någon skomakare i närheten där jag bor, och för att..ja, jag är väl lat då. Trots att jag inte klackat om dem använder jag dem förstås ändå, och det där ljudet av en öppen klack är lika pinsam varje gång jag trippar runt.

I vilket fall, jag ser faktiskt lite fram emot att gå och lämna in dem. Skomakare; de är ju alltid så trevliga. Är det ingen annan som tänkt på det? Att skomakare alltid är snälla, alltid tillmötesgående och alltid service minded. De lagar ens saker, snabbt som attan dessutom om man har bråttom att bli välskodd - och det är lite mysfaktor över dem. Det är som att de har ett gammat hederligt yrke, och då också bevarat den gamla hederliga hövligheten.

Vad kan vi då använda detta till? På något sätt måste vi ju kunna utnyttja alla dessa mysfarbröder. (Ja, ”farbröder”; jag är inte inskränkt – jag har bara aldrig sett en kvinnlig skomakare. Och att vissa inte är så gamla är i sammanhanget oviktigt.)
Man skulle kunna placera ut några skomakare här och var, där de behövs. Några stycken på häktet till exempel, helt plötsligt kommer hela atmosfären vara ändrad från mord-utan-förvarning till när-jag-kommer-ut-ska-jag-bli-trädkramare.
Eller varför inte på derbymatcher? Aldrig bråk igen - och alla spelare kommer dessutom ha nyservade dobbar på skorna.

Detta borde dessutom kunna göras på ett förebyggande sätt. Säg att vi går till förskolan till exempel, och där letar upp de där riktiga bråkstakarna som uppenbarligen kommer ägna sin ungdom åt att hamna i tråkigheter - och redan där börjar intala barnen att de vill bli skomakare när de blir stora.
"Nejmen Simon, inte slå Anders med klossarna, kom här så ska jag berätta en saga om en skomakare istället. Du förstår skomakare, de är riktigt fina människor de, man skulle kunna kalla dem superhjältar!" (Ja, ibland får man krydda historien lite, så det blir mer tilltalande för målgruppen såattsäga) I vilket fall, på detta viset kommer vi kunna bespara samhället en hel drös ligister, som istället ägnar sig åt en meningsfull framtid där de hjälper sina medmänniskor.
Tänk om Gaddafi skulle satsat på en karriär inom skomakeriet? Ni kan ju tänka er.

"Ulrika, får jag en bulle?"
"Men snälla Plutten, du ser ju att de inte är färdiga."
...(fem sekunder senare)
"Får jag smaka?"
"De är inte färdiga."
....
"Ulrika, får jag en bulle snart?"
"I vilket fall som helst måste du ju äta mat först."
.....
"Är de färdiga snaart?"
"Efter maten sa jag ju."
......
"Ulrika....är det mat snart?"