ordpyttipanna

Jag gissar att de flesta här i världen insett att jag är en vandrande katastrof - alternativt, ibland för äventyrs skull, cyklande katastrof - men här har vi en ny: springande katastrof.
Det jag kan tycka är jobbigt med att ofta råka i trubbel är att det alltid är på så pinsamma sätt. När jag efteråt ska berätta börjar det alltid med sympati ("Jag ramlade av cykeln och bröt näsan..." - "Nää, stackare! Vad hände??!"), men sen när sanningen kommer fram, och jag aldrig har någon riktigt giltig anledning att förklara mig med ("..alltså...jag höll på att tappa min keps, så jag sträckte mig efter den och typ..skulle bromsa samtidigt.") så slutar det alltid med ett komplett asgarv. Alltså, att vara sen till skolan för att man varit på skallröntgen, det genererar hemskt många sympatier. När jag förklarar att anledningen är att jag sprang in i en klätterställning i lekparken - då framkallar det minst lika många, om inte fler, tokskratt. Är det så att jag kan klandra dem? Definitivt inte, jag skrattar ju själv.

Så, som jag nämnde i fredags sprang jag in i en klätterställning i lekparken. Jag missade liksom en nivå av järnstolparna och fick en i huvudet när jag skulle springa igenom. Det gjorde förvisso ont, men eftersom jag inte svimmade eller kräktes ansåg jag att jag mådde bra. Den där huvudvärken ville bara inte försvinna, men jag har liksom inte riktigt haft tid att ta det lugnt. För att göra saken lite, lite bättre var jag på gymmet och sprang en halvmil i måndags, och det är ju tydligen helt fel. (Jag säger ju det: motion kan inte vara bra.)

Efter påtryckningar igår från omgivningen gick jag i morse till vårdcentralen. Jag fick en tid två timmar senare och fick sedan äran att träffa dagens hjälte. Läkaren var dagens hjälte av flera anledningar: 1. Han var gänglig, hade dålig hållning och stora glasögon, 2. Tysk brytning och hette Doktor Koffler, 3. den viktigaste: Han gav intryck av att vara mer förvirrad än jag. (En anledning till det var nog att han började med att fråga "Mår du bra?" Jag tänkte svara "Absolut, jag är här för inredningen", men nöjde mig med "Eeh, njaa...?")
Han lyssnade på vad jag hade att säga, vände sig om mot datorn och efter några minuters knapprande vände han sig tillbaka och talade om att han skickat remiss till röntgen i Skärholmen. En akutremiss. Det räcker ju för att man ska bli bara lite kissnödig.

När jag skulle lägga mig ned för datortomografin insåg jag dock att jag antagligen inte hade livshotande skador, eftersom jag orkade lägga energi på att gnälla över att jag var tvungen att ta ur näspiercingen...
Det som var spännande var att jag var tvungen att åka tillbaka till första vårdcentralen för att dagens hjälte skulle tala om vad röntgen visade. En rätt onödig resa kan man tycka då den inte visade så mycket. "Inga inre blödningar." Varför det gör ont är "Ja, men det är lite hjärnskakning." Jaha. Sådärja. Inget att bråka om förstås.

Inte för att jag har mer ont nu än innan - det gör precis lika ont - men nu när jag fått svar på att det faktiskt är något som är fel, då har min självömkan släppts fri. Synd om mig. Ensam.
Jag vill ju ha nån här som klappar mig på axeln, tar med mat och choklad och tar hand om mig. Kom igen nu. Dörren står öppen! Yalla yalla!

Idag var dagis stängt, vilket ledde till en himla massa kvalitetstid med Plutt, samt en till knodd från dagis. Knodden kallade allt för Kåmpis hela tiden, varför han nog får fortsätta heta det.
Att vara med småbarn är fullkomligt utmattande. Vi var i lekparken och lekte. Jag hade full koll på knoddarna så de inte trillade ned från någon klätterställning - men vem ser efter Ullis?? Inom tre minuter från ankomst hade jag tjongat in skallen i en järnstolpe från en klätterställning. Såklart. Det är farligt med lekplatser...

Jag fick utmärkelsen Häxan Kex-coco. Min specialitet var tydligen att jaga gossarna, så runt runt for jag. Jag har väl för fasen inte klättrat så mycket - eller åkt rutschkana - på 15 år - jag är osmidig och utan balanssinne.
När jag för sjuttielfte gången klättrat upp i ställningen och de skjutit mig med sina osynliga lasrar och spindelmannen-nät sa Kåmpis att "Du kan vara död nu, om du vill." Det där tolkade jag som "PAUS!!" och låg som en platt pannkaka på marken. I 1,5 sekund fick jag vila innan jag hörde "Leveru?" Det var alltså dags att köra igång igen.

När vi kom in igen skulle vi leka med alla leksaker i precis hela Arons rum. Jag antar i alla fall det eftersom de skulle dra fram precis varenda pinal.
Vi lekte med dinosaurier, och allt var väldigt rättvisst uppdelat tyckte de. Alla hade nämligen två dinosaurier var.

Plutts dinosaurier:


Kåmpis dinosaurier:



Mina dinosaurier jag blev tilldelad:



Ja, helt rättvist, uppenbart.

Jag kan inte låta bli att följa upp vad som hänt gällande mitt sl-kort sen sist det omnämndes. Rent praktiskt har det inte hänt nånting, för jag har nämligen fortfarande inget kort, men några spännande samtal har jag haft.
I torsdags ringde jag till SL för att påpeka att jag var kortlös, och tjejen jag pratade med - naturligtvis av det intelligentare slaget - gick in och kollade på Mitt Sl och talade om att ett nytt kort hade blivit skapat åt mig den 10 mars. Det var ju en hel vecka tidigare och man undrade vilken brevduva de hade skickat det med? Eftersom de faktiskt skapat kortet var hon noga med att påpeka, ordagrant: "Det är inte vårt fel." Utan det är ju Postens fel - det är ju dem som inte levererat det. Personligen bryr jag mig inte ett dugg om vems fel det är; jag vet att det inte är mitt fel och jag vill bara kunna åka tunnelbana.
Förutom upplysningen om att det inte var deras fel, fick jag bara ett tips: "Ring Posten." Ring Posten? Hej Posten, har ni sett mitt SL-kort? Vad fan är det för råd?

Men nåväl, för att kunna säga att jag följt alla instruktioner tänkte jag att då ringer jag väl Posten då. Via mammas sambo fick jag veta att Posten har en kundservice man kan ringa, så jag slog dem en pling. Jag förklarade läget, fullkomligt opartiskt naturligtvis, men fick dem ändå att dela min åsikt att SL är inkompetenta idioter. Det är ju inte så att det är rekommenderad post, vilket innebär att det är mer eller mindre stört omöjligt att spåra. Jag bor liksom inte i Morjärv; byn har fler än 243 invånare - det blir en del post.
Men det gjorde att jag kunde ringa SL igen och helt uppriktigt tala om att jag följt deras ovärderliga råd om att ringa Posten.
"Jag ringde Posten, men tydligen har inte de koll på alla brev som skickats den senaste veckan....." Efter den kommentaren var jag inte ett dugg populär hos tjejen på kundservice och hon bad mig dröja ett litet tag. Efter ett litet ganska långt tag kom hon tillbaka och kom med ett nytt ovärderligt råd: Spärra kortet så skickar vi ut ett nytt."
Så det har jag gjort nu. Det nya ska komma inom 2-7 arbetsdagar.......

Jag kan göra gåtan väldigt kort: det är jag. Som jag erkände förra veckan har jag tappat mitt SL-kort, men var lite nöjd över ändå att jag hade förlustgaranti på det och skulle få ett nytt av SL. Dock skulle det ta 2-7 arbetsdagar och under tiden tyckte jag själv att jag som straff kunde gå om jag skulle någonstans. Jag ska erkänna att jag inte gått överallt, men måste tillstå att det helt klart är rätt många meter jag avverkat.

Idag skulle jag till Jimmy i Bergshamra efter skolan. Men det kan väl inte vara så långt från Socialhögskolan, tänkte jag. Och började knata. Det visade sig att..jo, det är en bit. Jag gick, och jag gick. Som tur är har man karta i en sån härn fin ajfån, så jag behövde i alla fall inte gå vilse. För då får man gå ännu mer...
På vägen knatar man förbi Naturhistoriska Riksmuseet och jag måste dela med mig av en bild jag tog utanför:

En mycket käck papperskorg. Alla de glada färgerna består av entréklistermärken från museet. Det måste väl varit så de var tänkta att användas?

När jag började inse att det var en bit kvar tittade jag upp och såg en lång uppförsbacke. Jag  kände mig inte alls manad att ta mig uppför den, och precis samtidigt cyklade det förbi en kvinna på rejäl damcykel med pakethållare. Jag var mycket nära att ropa ”Hallå!! Bjucka skjuts?? Schyssta!” men hade en känsla av att hon inte var mer manad att transportera mig uppför backen än jag själv var. (Men om jag påstod att jag faktiskt bett om skjuts tror jag inte någon av er skulle tvivlat på det, eller hur?)

Saken är den att nu har det faktiskt gått 7 arbetsdagar, och jag tvivlar starkt på att det väntar ett SL-kort på mig i posten när jag kommer hem. Varför? Jo, för att det skulle betyda att SL gjort något mer eller mindre rätt. Det har knappast hänt hittills och kommer säkert inte göra det nu heller.
Jag har en teori. Jag tror att vi har ett ”Patrik 1,5”-scenario. För den som inte sett filmen Patrik 1,5 handlar den om ett par som ska adoptera. I brevet de får står det att de ska få adoptera Patrik 1,5 år, men när en tonårig ligist dyker upp hemma hos dem visar det sig att det visst skulle stå 15 år,  - inte 1,5.
Antagligen har samma sak hänt här: det ska inte alls stå 2-7 arbetsdagar. Det ska stå 27.
Det känns som det kan dröja ett tag till.

Idag kommer en lurvig liten Sune som jag ska vara hundvakt åt. Vid min sida har jag Magnus, som är fullkomligt förälskad i hundar, golden retrievers speciellt. Det är lätt oklart vem som kommer dregla och vifta på öronen mest - hunden eller gossen.
Jag förutspår dock att gossen är lite mer händig, och vi ska knåpa ihop en tre-rätters meny att förgylla vår schlagerkväll med. Magnus satte mig som ansvarig för efterrätten förstås, och igår hade jag helt enkelt gjort allt annat jag kunde för att slippa plugga, och satte mig då och googlade recept. Och herrejösses vad det är kul! Alltså, man kan tro att en del recept är skrivna för människor med lätta mentala svårigheter. Och vissa är bara roliga. De gillar dessutom att påpeka att det är "väldigt enkelt att göra!"
Okej, jag ska börja med att vara lite ödmjuk; jag vet att det faktiskt inte är alla som är bagare och har/har haft som yrke att baka. Men om vi bortser från det. Några av mina favoriter i urval:

Fransk äppelkaka: Enkelt recept på god fransk äppelkaka. En mycket god äppelpaj med mycket äpplen som verkligen låter äppelsmaken komma fram.
Vänta, vad var det i..var det...äpplen..?

Ostkaka: Recept på egen hemmagjord ostkaka.
Jag kan säga att jag hade blivit jäkla förvånad om det var ett recept på hur man köper en ostkaka. "Köp en Frödinge Ostkaka. Dra av locket. Säg 'ta-daa'."

Chokladtårta: En god chokladtårta med banan och grädde till festen. Receptet tar ca 1 timme effektiv tid att göra.
Fantastiskt. Eventuell tid man använder till att slicka skålen eller pilla sig i naveln räknas alltså inte. (Lite som när jag pluggar...)

Kokostoscakaka: Chokladkaka med kokostäcke som är himmelskt god och mycket enkelt recept och rationell att baka i långpanna.
Exakt hur kan en kaka vara rationell att baka i långpanna? Som min svensklärare på gymnasiet brukade märka mina uppsatser med, med rödpenna: "Ordval!"

Och här kommer min absoluta favorit:

Stracciatellamousse: Gör så här: 1. Hacka chokladen. Använd en vass kniv och tryck.
Tack. Jag tog fram kniven och sen blev jag osäker på vad jag skulle göra. Schysst.

För övrigt vann det sistnämnda receptet, efter att jag slutade skratta. Jag tror att jag ska klara av det.

Jag hade verkligen bestämt mig för att under helgen som var skulle jag söka sommarjobb. Inga undantag, inga undanflykter - nu är det allvar.
Alltså satt jag igår kväll, söndag, ungefär 22.15 och började fundera på vart jag skulle börja någonstans. Jag gick in på platsbanken och hittade några olika saker att söka. Jag jobbar faktiskt i princip hellre vartsomhelst än att inte ha något jobb alls.
Långt efter läggdags såg jag att Skansen hade en annons inne om sommarjobb. Och de skulle ha rekryteringsträff 7e mars. Vänta nu.....det är ju måndag! Alltså läge att peta ihop ett personligt brev, så jag kunde skriva ut och ta med det och CV. Skansen är superhärligt, om det är någonstans jag skulle vilja jobba i kiosk eller med fast food - då ska det vara Skansen! (Rekryteringsträff går för övrigt till så att det är en drop in där man får lämna CV och får ungefär två minuter på sig att sälja in sig själv till en intervjuare. That's it.)

Idag efter seminariet fick jag med mig Zara från klassen som råkade bära runt på en bunt av sina CV och åkte till rekryteringsträffen på Arbetsförmedlingen City. Vi traskade in i lokalen och blev dirigerade en trappa upp. En trappa upp var fullkomligt smockat med folk och vi ställde oss i en kö. Vi kände oss ganska omgående som rent ut sagt...gamla, men det är ju säkert fint att kunna höja medelåldern i ett rum med i alla fall fem år genom att kliva in. Vi blev tilldelade papper att fylla i med våra personuppgifter. Trots att övriga närvarande gick någonstans på lågstadiet var det ändå bara jag som hade pennfodral med mig - alltså var jag snäll och lånade ut pennor. Alla mina pennor är dessutom i glada färger, först lånade jag ut en lila. Då frågade killen som stod bredvid om han också fick låna en. Jag tänkte roa mig med att se hur snabbt man kan förtjäna en snyting, så jag sa "Jaa. Du får en blå, för du är pojke..." och så vände jag mig till en tjej och sa "..och du får en roosa...Nån osäker som vill ha en brun?" Jag fick dock inget stryk, jag blev nästan lite besviken.

Upplägget för träffen gick i temat kaos. Det fanns inget vettigt kösystem, utan de delade ut lappar med siffror. För att göra läget lit´mer förvirrat var lapparna i tre olika nyanser av blått. Grått, blått och grönt enligt dem - men även för oss som inte är färgblinda var det hemskt svårt att se någon skillnad. Med andra ord kändes det som leken "Under hökens vingar kom" som man lekte när man var liten. De stod längst fram och ropade en siffra och impulsen att svara "Vilken fääärg???" var nästintill överväldigande.
Medan syreläget snabbt arbetade sig mot en nolla stod vi i en stor klump, ungefär som en skock får, och väntade på att de skulle ropa ens siffra. Det lilla kösystem som fanns spolierades av lapparna.
Det var mycket påfrestande måste jag säga att stå där och höra "Grön 15!" "Blå 37!" och inte ropa "Bingo!" Jag hade en vag känsla av att det inte skulle hjälpa mig i längden. Alltså sa jag det bara en gång....
Vi stod och filosoferade om huruvida de själva tyckte att de hade ett vinnande koncept. Det här lär ju inte vara första året Skansen har hundratals sökande till sommarjobb, är det såhär de gör varje år? Då vet jag vilket jobb jag vill ha nästa år - hålla kurser i organisering.

När det äntligen blev min tur frågade intervjuaren "Jaha, vad vill du berätta om dig?"
"...eeh....Jag kan dansa också?"
Okej, jag skötte mig nog rätt bra, även fast jag har föga hopp om att de kommer höra av sig. Bland en triljon sökande vågar jag nog inte lita på att jag är tillräckligt snygg, jagmenarkompetent. De skulle höra av sig inom tre dagar om de var intresserade i alla fall, så i vilket fall behöver vi inte vänta så länge jag och Zara. Håll tummarna!

För tillfället är jag manlig som aldrig förr. Har jag rensat avloppet? Nej. Har jag meckat med en bil? Nej. Lärt mig laga mina egna saker? Åhå nej, icke då.
Nej, utan jag är förkyld: och gnällig. När jag är sjuk är jag minst döende. Jag är inte krasslig, jag är som Pågen-David alltid sa så fort han nös: Jag är dödssjuk på hospice.
Och det är ju ganska manligt tycker jag. En av de bästa reklamerna genom tiderna är fortfarande ”Tjejer snackar om att föda barn. De ska bara veta hur det är när en kille är riktigt förkyld...” eftersom den är ganska sann.

När killar blir det minsta sjuka går de genast från de stora, starka vikingar de vanligtvis är till en snörvlande, ynklig pojke som helst av allt vill sitta i mammas knä och bli klappad på huvudet. Och nu råkar det vara så att jag är inte mycket sämre själv: när jag är sjuk är det så synd om mig så det inte går att förstå. För tillfället är jag faktiskt inte jättekrasslig, mest lite hängig i största allmänhet och småförkyld, men när jag är sjuk på riktigt – då finns det inte ord för att beskriva hur miserabel jag är. Då är jag Smärtfylld, och Ensam. Med varenda tiondels grad feber stiger min olycka och jag vill bara gråta rakt ut. Efter mamma förstås. Och det är på riktigt, den som skulle skratta åt mig i ett sånt läge skulle drabbas av det onda ögat och dö en ond, bråd, död. Men nu är det som sagt inte så illa.

Åh fy, jag nös. Jag måste nog gå och vila lite........

Okej, nu har jag nått punkten där jag kan erkänna det här. Jag berättade ju förra veckan om mitt äventyr med att hitta bläck till min skrivare. Ja..alltså...när jag kom hem visade det sig att..jag köpte fel färg.
 När jag öppnade skrivaren förresten för att byta bläckpatron såg jag att det satt en bild på en apa i den. Hur har jag kunnat missa den?
Nåväl, jag gav upp med det där att åka tillbaka till MediaMarkt, jag kände inte att jag har tid med det. Så jag gick till ElGiganten. Och Siba. Och Clas Ohlson. Ingen. Apa. Jag fick tipset att prova Kjell & Co. Det var ju värt ett försök tyckte jag.
Jag knatade in på Kjell vid Hötorget och fick prata med en trevlig gosse som jag dividerade om bläckpatroner med ett bra tag. Han övertygade mig om att jag kunde använda så kallade ”ersättningspatroner” – ingen skillnad alls förutom priset.

Jag kom hem, satte i den i skrivaren och misslyckades fatalt med att skriva ut. Såklart. Dagen efter gick jag av en händelse förbi samma Kjell & Co igen, och passade på att gå in och fråga om jag gjort något fel då det inte vill funka. Jag lyckades hamna hos samma gosse igen som inte bara kände igen mig, utan dessutom kom ihåg vilken skrivartyp jag har. Han påpekade själv att han har cirka 500 kunder varje dag. Man skulle kunna önska att det var mitt vackra yttre och trevliga sätt som gjorde att han mindes mig, men enligt honom byggde det på att jag visst utlovade stryk om det inte funkade...
Vi kom i vilket fall fram till att jag faktiskt inte gjort något fel, och han hade gett mig en ny patron med en gång om jag bara haft kvittot med mig. Det hade jag förstås inte men han sa att jag kunde ju gå till en annan Kjell, exempelvis i Liljeholmen, om jag bara hämtade kvittot först. ”Gå till dem i Liljeholmen, så fixar de det där.” Men...gör de det då? undrade jag lite tveksamt, och såg lätt hjälplös ut.
Han skickade då med en lapp....

I Liljeholmen tog de tillbaks min bläckpatron och lät mig köpa en Epson original, MEN – med en panter på. För på deras hemsida står det minsann att det ska gå bra. Men..men..men..tyckte jag och höll upp min lapp. Han skrattade.
Men okej. Så jag knatade hem, satte i den i skrivaren och förväntade mig ett mirakel. Skrivaren protesterade å det grövsta och tyckte att nu får det vara nog med dumheterna. Jag tog ut bläckpatronen, tog på mig skorna och tog ännu en tur till Kjell & Co. Jag tog till och med ett kort på den där bilden inuti skrivaren för att kunna ha som bevis.
”Nu är jag här igen. Alltså, jag måste tydligen ha en apa. Det är en apa i min skrivare..!!”
”Har du en apa i din skrivare?”
”Du förstår vad jag menar.”

Jag fick en apa med svart bläck och gick hem igen. Hallelujah moment – den printar!
Det krävdes alltså ett besök på MediaMarkt och 4 besök på Kjell & Co och extremt många promenader upp och ned för backen där jag bor för att få min skrivare att funka. Och så fick jag frågan igår kväll ”Vad skulle du nu skriva ut som var så viktigt?” Och alltså..ja, egentligen ingenting....

Jag tänkte hålla fast lite vid optiker-temat. Måndagens besök fick mig att minnas en episod under min resa till Kina för två år sedan. (Herregud, har det redan gått två år?)
Jag var och hälsade på min kompis Jens i Kunming, i sydvästra Kina. Efter några dagar kom jag på att linser måste ju vara jättebilligt där, synd att jag inte hade något recept med mig. Jens tyckte att jag kunde gå till optikern, göra en synundersökning och skaffa ett recept helt enkelt. Jag var väldigt skeptisk till det hela, men min vän – som för övrigt talar flytande kinesiska – lugnade med ”Det är lugnt, jag följer med och översätter.” ”Ja, det är väl klart du gör, tror du att du har nåt val eller?”

Ibland kändes det som stans samtliga 1 miljon invånare pratade om mig hela tiden, så i något sorts sinnesförvirrat ögonblick gick jag med på att ge dem något mer att prata om. Det räcker inte med mitt ”gula hår”, ”vita hy” och ”stora bröst” (det där är inte mina åsikter, utan helt enkelt topp-tre bland det folk pratade om när jag gick förbi) – nu visar vi dem att jag är halvblind också.

Det börjar bra: maskinen som ska ge ett preliminärt utlåtande om mina styrkor kan inte ens hitta några ögon. Optikern var en två äpplen hög kinesisk tant, och det var ett evigt muttrande från henne. Efter tio minuters koncentrerande på att sitta blickstilla och stirra in i maskinen översätter Jens att ”hon vill att du sitter still”. Jag fräste tillbaka på ren svenska att jag gör faktiskt det !
Maskinen rasslade till helt plötsligt och ville samarbeta med mina västerländska ögon och nu kunde allvaret börja. Jag hade varit lite nervös innan över hur jag skulle klara undersökningen eftersom..jag kan ju inte läsa på kinesiska. Praktisk upptäckt: det kan inte alla kineser heller. På skärmen var ett E, och så vänt åt olika håll. Alltså räckte det med att peka åt det håll symbolen var vänd. Lätt som en plätt!

Ja, alltså. Lätt som en plätt om man hade sett något. Själv var jag på nivån bubbelplast-framför-ögonen: jag såg ingenting. Men jag försökte peka ändå. Lite tveksamt pekade jag åt höger, och så åt vänster. Grejen med tantan var att om (när) jag pekade fel, då pekade hon bara på samma symbol en gång till, och så igen – tills jag svarade rätt. Det fanns fyra möjliga utfall: till sist blev det ju rätt. Och då gick hon vidare till nästa. Jag undrade över hur mycket det här egentligen gav, och vid väl valda tillfällen översatte Jens damens muttrande.
”Hon säger att du har mycket konstiga ögon.” Nej, är det sant? Det hade jag kunnat tala om från början.
Vi blev tvungna att ta en sväng förbi hotellet och hämta mina glasögon så hon kunde analysera dem. (Vid det laget hade butikens samtliga anställda blivit involverade i Projekt Västerlänning, alla var så nyfikna på vad det möjligtvis kunde vara för grovt fel på mig. Om de bara visste.) Tillbaka på plats blev damen hemskt irriterad över det faktum att mina glasögon innehöll samma styrkor som det hon satt framför mina ögon från början, eftersom det tydligen inte funkade. Vi började om från början och först gick det lite bättre. Efter ett tag kom jag dock på mig själv igen med att gestikulera som en förvirrad trafikpolis med gråstarr, och tänkte att...ska jag kanske erkänna det för Jens...? Jag fattade mod.
”Jens, vet du en sak....jag gissar faktiskt mest.” Han svarar utan att ens höja ett ögonbryn ”Det märker jag väl. Och det gör hon också.” Då ville jag helt klart ifrågasätta hennes taktik, men insåg att det var bäst att låta bli.

Efter ett tag när vi inte kommit någon vart var jag precis på vippen att be Jens avbryta detta fiasko, det började kännas som ett slöseri av allas vår tid. Just då lyckas hon vrida något rätt och hela världen klarnade som en solig dag i maj. Det var nog inte så mycket språket, utan mer känslan i mitt ”JAG SER!!” som gick fram till tantan, men hennes muttrande blev ack så mycket gladare. Helt oombett började jag peka ut vilka håll symbolerna var vända mot, och oh så glad hon blev när jag faktiskt pekade rätt. Jag tror inte jag kan förstå hennes lättnad; hennes yrkesstolthet höll ju på att gå i graven där.

När vi nu fått mig att se kom nästa etapp i processen: ta reda på om det ens går att tillverka såhär konstiga linser. För att göra det ringde en underhuggare i affären till huvudkontoret på Bausch&Lomb i Peking. Vi stod bredvid disken där de stod och ringde och en bit in i samtalet frågade Jens lite småleende om jag ville veta vad de sa för något. Klart jag ville. De kände sig tvungna att ange anledningen till varför de ringde om en så konstig sak och förklarade att ”Jaaa, det är en blatte här som ska ha linser förstår ni...”
Att just ha blivit kallad för blatte måste vara något av det roligaste på länge, jag lever fortfarande lite på det.