Skämmes tamefan
Jag är inte dryg - jag är pedagogisk.
De klarade sig inte så länge...
Tydligen räknas det som fusk om man under en fotbollsmatch plockar upp motståndaren och håller bort honom från målet. Snälla, han är sex år gammal - jag ville kalla det taktik. Konstiga regler han har....
För övrigt har jag uppnått en helt ny nivå av...att vara jag. Ibland förstår jag inte hur jag lyckas. Jag blir rakt av imponerad. Okej, nu ska jag inte skjuta upp det längre: mina blommor. Jag sa att jag inte kan ta hand om dem, jag sa att det var en dålig idé. Men jag trodde faktiskt att man kan ändras...
Igår skulle jag vädra lite i sovrummet, så jag öppnade helt enkelt det lilla sidofönstret. Ett par timmar senare när jag uppnått temperatur raggsockor-är-ett-måste gick jag in och stängde där, och såg att mina små krukväxter hoppsanhejsan visst stod vid det öppna fönstret. Jag petade på den lilla lila, men konstaterade ganska nöjt att den såg stabil ut, jorden var förvisso lite hård.
När jag kom tillbaka fem minuter senare stod det klart att anledningen till det stabila intrycket var att den sonika frysit till och när fönstret stängdes tinade den snabbt som attan. Åtminstone halva. Detta blev resultatet:
HALVA frös sönder. Vafalls!? Jag vill helt klart ha pluspoäng för kreativitet. Så nytänkande har jag aldrig haft ihjäl en växt förut....
Jag ska skaffa mig en hemlig beundrare som skickar rosor till mig var och varannan dag. Undrar var man hittar såna? ...På blocket brukar de ha allt, jag kikar där.
Badminton
Issa körde glammig hollywood-style genom att inte döka upp. Stabil början anser jag. Man ska låta publiken sukta lite, helt rätt.
Alltså, det är säkerligen ingen överraskning att jag inte är något badmintonproffs. Aldrig någonsin har jag utgett mig för att vara en Björn Borg med fjäderboll. (Pauliina hävdar bestämt att det räcker med hårband för att känna sig som Björn Borg så det körde hon på.) Jag vill dock gärna ha en stjärna i kanten för en gnuttans självinsikt: jag inser nämligen mina handikapp. Med andra ord började jag med att ta på mig glajjorna.
Jag minns förut när vi spelade för några år sedan och grabbarna retade mig för att jag missade hela tiden. Jag försökte säga att "jag såg faktiskt inte bollen...." men det trodde de inte på. Jag ville aldrig riktigt argumentera mer för min sak, i och med att jag insåg att om de förstod att det var sant skulle det öka min tantstatus mer än deras sympatier.
Nu när jag såg bollarna gjorde jag väldigt många tappra försök att kasta mig efter dem. Vilket ledde till en föga övertygande imitation av Svansjön. Med en långt ifrån prima ballerina.
Det blev inte lättare att behålla fokus heller när jag var tvungen att börja utvärdera huruvida gossen på banan bakom oss var snygg eller inte. För det borde alla förstå är viktigt i ett sånt läge. Jag tror jag bestämde mig för att han var av det sötare slaget, men trodde inte att vare sig mina sporttalanger eller min halvsvettiga tröja skulle få honom på fall. Han kom alltså undan....
Matchen slutade i vilket fall oavgjort (eftersom vi inte räknade poäng), och nu ser jag fram emot en käck träningsvärk i rumpan eftersom jag passade på att böja mig ned ett par gånger under den där timmen. Skulle visst..plocka upp nåt...
Sportnörd
Här är något ganska intressant: I dagens Metro står att läsa högst upp på framsidan med stora bokstäver:
SVERIGE VIDARE TILL SEMIFINAL
Alltså – den du. Fan vad bra vi är! Score!
Eller....vänta nu, va? Det fantastiska är detta: man förväntas veta vad det innebär. Semifinal i vad? Hockey? Innebandy? Rättstavningstävling? Pajkastning? På riktigt, hur – och varför – borde jag förstå vad det innebär? Den här är fin också: ”Såg du matchen igår?” Alla måste ju åtminstone nån gång fått, eller ställt, den frågan. Vadå för match? Och så känner man sig lite dum. Och så får man veta att Sverige kvalade faktiskt till fotbolls-VM igår. ”Jaha....hur gick det då?” varpå andra halvan av din konversation gråtande störtar därifrån likt Christer Björkman efter förra årets schlagerkval i Oslo, eftersom du borde vetat att inte fråga så dumt nu när Sverige inte höll måttet och inte får vara med och sparka boll med de stora pojkarna.
En liten anekdot för att beskriva undertecknads sportengagemang:
För några år sedan när jag var på Irland började jag prata med en fransman som huserade på samma hostel som jag. Vi diskuterade lite olika saker och han pratade om något han ville se på tv samma eftermiddag. Jag förstod inte alls vad han ville se, och drog slutsatsen att jag helt enkelt inte visste vad det var för något. Han var ändå fransman och såg säkert massa andra program än jag.
”Sorry, I don’t know what that is...”
”Of courze youu doo!” (Notera mitt försök att återge den – kraftiga – franska brytningen
”No...?”
Och när han då för tredje eller fjärde gången upprepar sitt ”ze-lympiz” förstår jag äntligen att det är frenglish för ”the olympics” och inser snabbt att jag just påstått att jag inte vet vad OS är för något. Jag hämtar mig genast och säger att nejmen oj, är invigningen idag? Den vill ju jag jättegärna se! Jag har längtat lite till och med.
När min kära vän Karro hörde om den här episoden efter jag kommit hem synade hon mig och sa sedan: ”Alltså...jag kan inte ens tänka mig hur söt den här gossen måste varit för att du ens skulle komma på tanken att säga en sån grej.”
Jag knyckte lätt förnärmat på nacken och svarade: ”....VÄLDIGT söt, tackar som frågar. Han tittade på teven och jag tittade på honom.”
Det närmsta jag kommer Sportnytt är Timeout.
Så – nej, jag såg inte matchen igår. Jag vet inte när det är VM. Får jag en fråga om sport och svaret inte är Zlatan – då vet jag helt enkelt inte. Och kan någon tala om vad vi gick till semi i förresten? Jag iddes inte öppna tidningen....
En annan form av tjuvlyssnat
"Ska du inte äta mer?"
"Vet inte."
- - - - - - - -
"Det är ju jättemycket mat kvar."
"Mmm....."
- - - - - - - - -
"Jag förstår inte vad det är för poäng med att köpa mat till nån som ändå inte äter den."
"Ja'nte hungrig....."
- - - - - - - - -
"Men om du kanske lägger lite mindre tid på att vika loppor av kvittot, och lite mer tid på att tugga kanske man kan komma härifrån nån gång."
Herregud, folk måste ju tro att jag är galen när jag pratar med mig själv på det viset.
Hagga
Mina batterier fylldes på av kära, goa Cyréne över en frukost på söder, men eftersom hon samtidigt uppdaterade mig om läget med sin inte allt för friska mamma (som jag jobbat tillsammans med och saknar väldigt mycket), måste jag säga att jag ändå lämnade frukosten lätt i vemod.
Efter en fruktansvärt givande föreläsning om..ja, justdet,bravardeniallafall, åkte jag tillbaka till mina små favoritbarn. Ungar är ju faktiskt fantastiska, och de säger så kloka saker ibland. Innan jag hämtade Pelle på förskolan svängde jag förbi hemma och hämtade hunden. Det är en liten nakenhund, modell förstorad råtta, som måste knata runt i en liten overall hela tiden så fort hon går ut. När vi kom ut från skolan var det några andra barn som stod där och en liten flicka tittade på vår vovve med stora ögon, pekade på henne och sa: "Titta, den hunden har klippt sig jätte-jättemycket." Det är ett sätt att se på saken.
När vi sedan började gå kände sig Pelle tvungen att reda ut släktskapen av någon anledning, pekade på mig och sa bestämt till de andra barnen: "Det där är inte min mamma." Det var himla rart att han ville dela med sig, och jag svarade helt enkelt: "Pfft, nä, sån tur haru inte."
Innan vi avslutade kvällen spelade vi lite fotboll nere i källaren. Man försöker ju vara lite schysst mot gossen, så han inte ska känna sig helt underlägsen. Efter två minuters spelande började jag dock undra om det kanske kan vara så att jag helt enkelt inte är bättre än så. Bättre att låta det vara outforskat.
Jag åkte vidare till gymmet, för att åtminstone få ut något vettigt av dagen. Väl där när jag packar upp mina saker, står jag bara och stirrar ner i väskan. Nackdelen med när alla tröjor och linnen i garderoben är svarta, är att det är lätt att ta fel. Jag hade packat ned min t-shirt från pride-paraden i somras, när jag tillsammans med Jimmy bildade ordet "faghag".
Den här hade jag på gymmet:
Alltså...Nej, där tog nog orden slut för idag. Godnatt :)
Optimisten har skaffat blommor
Det finns dock ett problem: Jag kan inte ta hand om blommor. Alls. Det där med vackra färger och gröna blad - det är egentligen något jag bara läst om i böcker och hört i sagor, för så ser nämligen inte mina blommor ut. Jag har, med en närmast systematisk känsla, haft ihjäl allt från begonior till orkidéer och murgröna. Förut när jag kom hem från Kina hämtade Linda mig på flygplatsen (världens bästa flygtaxi, alltid lika trogen) med ett stort knippe plastblommor. "Välkommen hem! De här kan inte ens du ta död på!" Jag tackade översvallande och lyckligt - och tappade dem sen i marken. Ack dessa optimister.
Hur det gick med min balkong i somras när mamma lagt ut en massa pengar på att pryda den med blommor och möbler och massa grejer, det är fortfarande lite jobbigt att prata om...Men jag njöt de där två dagarna innan det gick utför.
Jag har faktiskt en kruka med blad jag hållt liv i i ungefär 1,5 år, och den krukan är det där undantaget som bekräftar regeln.
Baserat på det där undantaget får jag ibland små infall att jag ska skaffa mig en blomma. Jag inbillar mig helt fräckt att folk kan förändras och går och väljer ut en krukväxt i blomaffären och tar sedan hem den mot en säker död. (Jag vill försvara mig med att jag ett par gånger bett om ursäkt redan i affären faktiskt, jag vet ju ändå vad som komma skall.)
Detta var vad som hände idag. Efter att ha spenderat på tok för mycket tid med att utröna varför mitt modem inte vill fungera, tagit med mig modem x 2 och en av datorerna till the Phone House, bestämt mig för att jag inte går därifrån förrän jag kan surfa igen och tyst påmint mig själv var tredje minut om att det där lilla bordet med kritor och papper är till för barnen och inte till mig, tyckte jag att jag gjort mig förtjänt av en liten blomma att pigga upp lägenheten med. Jag gick minst fem varv runt den lilla blomaffären i Liljeholmens galleria, började med att välja ut en söt kruka och stod sen och värderade hur tåliga de olika blommorna såg ut att vara.
Idag måste jag lidit av högmod i 3D, för jag köpte två blommor..! När jag pratade med mamma nu ikväll frågade hon: "Vad köpte du för blommor, vet du det?" Då fnös jag indignerat och svarade: "Klart jag vet. En lila. Och en vit. Typ."
Jag har väldigt stora ambitioner att dessa ska överleva. Och man säger ju att viljan räcker långt. Hoppas den räcker ända hem till mig. Jag vattnar dem ju. Och pratar med dem ("Men snälla, dö inte. Snääälla...."), men det hjälper inte.
Det är nog inte svårt att förstå varför jag gillar konceptet snittblommor. De får nämligen dö efter en vecka, det är väldigt sällan mitt fel. Ibland förstås, men väldigt sällan.
Frälst
Jag har insett något revolutionerande idag: Att ha fel kan vara bland det bästa som finns.
I söndags när jag som bäst pillade mig i naveln insåg jag att jag egentligen inte gjort något annat på flera dagar. Innan jag riktigt hann tänka efter bokade jag ett step-pass på eftermiddagen. Medan jag fortfarande befann mig i denna tillfälliga sinnesförvirring bokade jag även två pass till den kommande veckan. Ett av dessa pass var dans idag, 11.30. Igår började jag fundera över om det verkligen var en bra idé eller inte, och idag på förmiddagen kom jag fram till att det avgjort var en dålig idé. Jag hade dock inga argument för att det var en dålig idé, alltså gjorde jag som vanligt och väntade med att känna efter ordentligt tills det var försent att avboka.
Väl där insåg jag först att den stora andelen av mitt-på-dagen-besökarna på Friskis är inte sådana som tränar: de motionerar. Med andra ord hade 75% en plats i tantmaffian. Sedan märkte jag att det var en kille som skulle leda passet, det kunde ju vara lite intressant. Han tog själv emot folks biljetter när man gick in och han började med att slå upp dörrarna och med en formell röst och käckt leende hälsa alla välkomna till nästa flight mot Finland. "Nähä, nu såg ni ledsna ut. Vi åker till Bahamas!"
Det tog inte många minuter att bli helt övertygad om att människan var gay.
"Många som är nya här idag?? Oj, så många? Kul! Sugna på att dansa?? Bra! Vi ska ha roligt. Och idag ska vi vara sensuella - sådär som de bara är på EM-TeVe. Om jag frågar om jag är sensuell, svarar ni ja. Förstått? Bra!"
Jag skrattade och skrattade och skrattade. Människan var helt fantastisk och det var mycket glam, mycket vickande på höfter och gärna lite divigt vinkande med händer. Han hade kombinerat olika dansstilar i sitt pass och när en lite mer orientalisk låt började börjar han berätta medan han visar rörelserna att "såhär dansar man i Indien förstår ni.." och när jag trodde att berättelsen skulle komma om hur han åkt till Indien för att lära sig denna äkta konst kommer fortsättningen "...för det har jag sett på youtube. UPP MED BENET!"
Och så mitt i passet: "EM-TeVe! Tänk EM-TeVe! Är jag sensuell nu? ..Vad tysta ni är!" Jag lovar att det enda som saknades i det där passet var "Och sa rummbaa!" med en engelsk brytning.
Det här var det absolut roligaste jag gjort på länge, tänk om jag varit så lat och envis så jag stannat hemma. Vad härligt det är att ha fel ibland: det här var ju en jättebra idé. Visserligen skulle jag ha pluggat idag, vilket jag förstås inte riktigt gjort, men det var det värt!
Jag har bara otur när jag tänker...
Smidig som vanligt började jag dagen. Jag skulle till ungarna för att få dem till dagis och förskola, och när jag klev in genom dörren var de redan uppe och påklädda. Helt fantastiskt tänkte jag, detta kan ju inte gå fel. För att sedan vara den snälla barnvakten som man riktigt ska tycka extra mycket om sa jag till Pelle "Det är okej, du behöver inte ha på dig täckbyxorna, det är så himla varmt ute, ta dem i ryggsäcken du." Det är ju inga problem - nära till skolan och plusgrader i plural, återigen: vad kan gå fel? Men - om vi nu för äventyrs skull skulle tänka steget längre, skulle man eventuellt kunna tänka sig ett litet problem. Att de där käcka plusgraderna skapat en isbana på gatorna täckt av vattenpölar stora som lilla bassängen i simhallen. Det är ju himla tur att han gick lugnt, sakta och försiktigt hela vägen.
"Wiiiee!! Man kan åka skridskor!! Titta på mig, jag kan glida!!" och undrar varför jag rynkade pannan så mycket. Jag talade om att jag var lite nervös, men han kunde inte för allt i världen förstå varför. Då talade jag om att jag var nervös för att han skulle trilla, sätta sig i vattnet och komma fram till skolan och se ut som att han kissat på sig. Tyvärr hade det inte den avskräckande effekt jag hade tänkt mig...
Väl framme i skolan letade jag fram ett par torra byxor bland hans extrakläder och bytte byxor på honom, för att kunna hänga upp de blöta i torkskåpet. Fröken kommer gående och säger på riktigt småskolefrökenvis: "Nejmen oj, vad har hänt här då?" (Jag hoppas ni ser framför er de hopslagna händerna också) Jag försökte se lite auktoritär ut och sa att det visst var nån som sa att Pelle inte behövde ha täckbyxorna på sig till skolan, fast det är så blött ute...Tjänstvillig som Pelle är med information tillstår han snabbt och högt med en stor gest åt mitt håll: "Det var hon!"
"Tack Pelle, jag tror hon förstod det...."
Sedan upplyste jag om att han nu kommer få ha täckbyxor på sig varje dag fram till sommaren och avlägsnade mig sedan.
Jag är en fantastisk barnvakt, visst är jag?
Solsidan
Och tur var väl det. Det är ju jätteroligt! Magnus tjatade förut om att det var så kul och hur fantastiskt det var att det skulle börja på tv igen. Jag nickade och log medan jag innerst inne ignorerade totalt vad han sa, som en äkta politiker. Men se så fel man kunde ha. Detta måste ju faktiskt fortsätta kollas på. Och jag borde nog kolla in mig på första säsongen känner jag, så jag förstår vad som händer.
I skrivande stund borde jag verkligen ligga och sova, eftersom jag ska upp tidigt och få iväg ungarna till dagis och förskola. Men som en stor filosof en gång sa: "Jag ska bara...."
Tack för feedbacken
En av de där bra sakerna med att plugga, och inte jobba, är att när man är trött på skolan - då kan man tala om det hur mycket man vill utan att bli utkastad. Följaktligen fungerar det också så att om du är trött på jobbet, så kan du klaga på det också: eftersom du ändå redan sagt upp dig. Man kan undra över hur man kan vara trött på ett jobb man inte ens jobbar på - men joho serru, det går alldeles fint.
Jag sa upp mig från coop i slutet av sommaren för att jag skulle börja plugga, men fortsatte ändå vara anställd på pappret året ut för att kunna hoppa in och baka någon gång om det skulle behövas, och styra upp framtida helgjobb så fort CSN slutade förstöra mitt liv (Det kommer väl i och för sig inte hända på tre år till, men ändå). Senare på hösten åkte jag dit och mer eller mindre sa upp mig igen. Jag talade om att jag inte ville jobba helger, och ville sluta helt på coop och börja om på ny kula så att säga. Med varning för social utfrysning genomled jag episoden.
Jag visste ju att jag bara var anställd året ut, alltså förväntade jag mig att nu i januari få ut min semesterersättning och i allmänhet känna att det där företaget var ett avslutat kapitel. Igår med lönespecen visade det sig ju dock att det absolut inte kan gå så smärtfritt. Jag är fortfarande anställd och fick ut en imponerande månadslön på noll kronor och noll öre. Ett samtal till lönekontoret var fruktlöst då hon hade semester där, så jag gav mig på att ringa Gubbis och pratade med chefen.
"Varför är jag fortfarande anställd hos er?"
"...För att jag inte sagt upp dig."
"Men!? Jag har ju sagt upp mig två gånger - hur många gånger ska man behöva säga upp sig egentligen?"
"Ja...tre då."
"Jag vet att ni tycker om mig, men någon måtta får det vara. Vad ska jag göra nu då?"
"Äta nudlar."
"Men JOHANNES!"
"Okej, du måste komma hit och skriva på ett papper."
"Bra. Då kommer jag på måndag eller så, vi får höras om det."
"Ja, bra. Puss och kram."
Hmm, nåja.
Om jag inte var så hopplöst förtjust i Johannes skulle han ligga långt mycket värre till. Jag saknar de där knäppskallarna ändå...!
Tenta, barn och politiker (en rödgrön röra kan man säga)
Efter en trevlig lunch med en stor bunt klasskamrater hade jag första dagen (kvällen) hos Familjen. Barnen består av Pelle, 6 år, och Plutt, 3,5. Jag som råkar älska barn tycker att det är väldigt underhållande med såna små liv, och de är rätt tacksamma att vara med. Det krävs helt enkelt inte jättemycket för att de där två ska bli glada. Min vana trogen köper jag tillgivenhet med socker, så vi bakade chokladbollar. Och som alltid annars fungerade det.
När man är i den åldern pratar man. Och så pratar man. Man andas ibland, men så pratar man. Och nu tänker väl alla som läser det här att "Ja, men då har ni ju något gemensamt!" men nu ska vi inte vara såna. Det väldigt charmiga är att det är så osammanhängande, det de pratar om är absolut inte något jag kan vara insatt i och faktiskt förstå. Pelle kom igång och började prata ganska snabbt, men Plutt tog lite längre tid på sig. MEN - helt plötsligt, mitt i maten och munnen full, då talade han om för mig att en på dagis kastat sand. Ganska omgående insåg jag att med tanke på klimatet måste detta ha hänt för ganska länge sen - i januari är sandlådan ganska igenfryst och har varit det ett bra tag. Och jo, det kom fram efter ett tag att det kanske var en stund sen. Dock värt att avhandlas naturligtvis.
När A och J kom hem från sin middag hade jag fått på knoddsen pyjamas. En trött liten Plutt stod och hängde sig fast vid mitt ben, och när föräldrarna såg det skrattade de lite och sa "Jaha, hur lång tid tog det där? Två timmar, snyggt gjort." Jag drog på mig mitt mest självbelåtna ansiktsuttryck, strök bort luggen och sa karismatiskt: "Still gått it" medan jag klappade barnet nådigt på huvudet.
Kontentan av det hela är att det kändes himla bra. På grund av att det hela kört ihop sig lite är den här veckan en smulans intensiv och jag har bland annat fått uppdraget att få upp dem ur sängen, färdiga och iväg till dagis och förskola onsdag till fredag denna veckan. I morse gick det fint, jag är fortfarande säker på att de hade vantar, mössor, byxor och två strumpor på sig när de kom fram. Det tog längre tid att klä på hunden ju...En hund utan päls är det synd om, speciellt på vintern. Resten av året är de bara fula, på vintern ska de behöva frysa på grund av det också..!
Det enda vettiga jag gjorde under resten av dagen var att gå och lämna blod. Det var lika spännande som vanligt, först skulle jag tjafsa med sköterskan om huruvida jag ska få lämna blod eller inte (det börjar snart kännas som tradition), och efter att hon ringt och frågat på något sorts huvudkontor (igen) och frågat om jag får lämna blod (igen), så blev det naturligtvis godkänt (igen). Efter sedvanligt rabalder hasplade jag ur mig att jag är rädd för nålar. Jag lovar att hon tog i lite extra då.... Jag valde en nalle som tack.
Jag tror att jag just bestämde mig för att döpa honom till Börje.
Måste förresten från det ena till det andra nämna något jag läste i Metro igår. Rubriken lyder:
Politiker körde bil utan körkort
Det handlar om en kristdemokrat i Stockholm som fått körkortet indraget på grund av fortkörning. Det hindrade honom dock inte från att transportera sig med sig själv bakom ratten den närmaste tiden. Inte bara körde han utan körkort, utan - med hans egna ord "Jag släppte av en person i bilen och körde mot rött. Det borde jag förstås inte ha gjort." Det är ju helt lysande att han kom till en sån insikt alldeles själv (eller så hjälpte polisen till), men ännu bättre är hans slutgiltiga kommentar: "Jag trodde jag hade behörighet att köra bil". Och jag som trodde att det var det körkortet var till för? Då väcks frågan, om han nu inte hade något körkort som sa att han fick köra bil - vem var det då? Kan det vara Gud månntro?
Afrodans
Det finns något jag inte förstår. Det är att folk tycker att de blir pigga av att träna/promenera/motionera. Det blir inte jag. Är inte själva poängen att man ska bli trött!? Jag menar absolut inget annat än att det (trots allt) är mycket trevligt att börja morgonen med dylik företeelse, men när jag kommer därifrån vill jag ju ändå gå och lägga mig igen. Det är nog inte alls mig det är fel, jag tror alla andra ljuger....
Sedan var jag på ett pass i eftermiddags som heter dans afro. Visualisera: en sal, full med människor - mestadels barfota, enda musiken består av bongotrummor, och det pågår någon sorts tävling om vem som kan se mest ut som en gorilla. Åtminstone var det så jag uppfattade det. I och med det trodde jag att jag skulle kunna vinna för en gångs skull, men nej - faktiskt inte. Längst fram en sån där utmärglad (förlåt, "vältränad") tjej som visar hur armarna ska svingas, fötterna ska stampas och ibland hur höfterna ska vickas. I början gick det riktigt bra, jag skuttade på stället, jag shakade och jag svingade. Jag gjorde rörelser som kallas vinden, vågen och elden. I slutet trodde jag att jag skulle falla ihop i en liten jordhög och tyckte jag då kunde vara nöjd över att ha fått med alla fyra elementen. "Kom igen! Gör elden, skaka på benen!" Ni ska veta att benen skakade vid det laget, men inte var det nån jäkla eld inte.....
Nu ska jag få vila i flera dagar. Av flera anledningar, varav den främsta är att jag nu är i toppform såklart.
Imorgon ska jag börja jobba hos Familjen, sedan blir det nog en del timmar hos dem den här veckan. Jag ser fram emot det, de verkar rara. Men först: juridiktenta imorgon, pepp pepp! Jag och Pauliina har kollektivt bestämt att vi är grymma och kommer klara den galant. Och om vi inte är det är back up-planen att dränka våra sorger tillsammans, så på alla sätt och vis kommer ju detta bli bra.
Hej svejs så länge!
Plockegodis
Det hade känts bättre om den rättmätiga rubriken på det här inlägget hade varit "gymmet", eller kanske "intensivplugg" eller för all del "korthusbygge" - för att beskriva allmäntillståndet just nu. Men: nejdå. Plockegodis kan nog bäst beskriva hur de senaste dagarna förflutit. Lyckligtvis har jag redan muskelmassa som en dumlekola, så det är ju inte så att det märks någon skillnad.
Men jag har faktiskt pluggat. Massor! Och tränat. Mass..Oj förlåt, jag kom av mig där. Näsan blev visst så lång så den petade omkull datorn. Men nu är jag igång igen.
Jag har en juridiktenta på tisdag, och jag har den där grundläggande känslan av att "det här är lugnt". Vi får se om det visar sig att jag har helt fel (som temat hittills har varit under utbildningen), men jag håller hoppet uppe. Det både positiva och ibland negativa med juridik är att alla argument man har måste följas med en hänvisning till det lagrum som stöder det du precis påstått. Det positiva är att man då kan freestyla litegrann och peta in lite lagar här och var, du måste bara argumentera varför man ska använda just dem. Det negativa är om du vet att något är rätt, men bara glömmer att hänvisa, alternativt inte vet vart någonstans det står - då räknas det inte. Funderar på att använda mig av systemet "Se Sverikes Rikes Lag, upplaga 2010". Han får väl leta själv....
Åh nej! Radion står på i bakgrunden och jag hörde just att sångaren Michael Bublé ska gifta sig. Han är fantastisk, en röst man smälter av, och på något vis blir han också rätt snygg. Men det här är ju katastrof - giftermålet är tydligen i april...Hur ska jag hinna hitta en klänning!?!? Jag har ju sagt i ett år nu att vi ska gifta oss, och så får man veta på det här viset. Åh, vi måste jobba på vår kommunikation. Men vackra barn, det kommer vi få.
ALLA får komma på bröllopet! (Med lite tur även jag.)
Nu ska jag duscha bort mitt step-pass, och sen förkovra mig lite i någon intelligent läsning. Jag har ju både lagboken, Introduktion till förvaltningsrätten och Handläggning inom Socialtjänsten att tillgå. Åh titta, Dumle....
Vackert är vad det är.
Den är stor, den är skarp - den är uppe!
Min vackra fina TV sitter nu där den ska, mitt på väggen. Jag hade ringt in en händig karl (jag hade helt glömt att jag känner en sån), som dessutom är billig i drift. Tänk om alla hantverkare var villiga att göra ett jobb i utbyte mot lite mat, och när de får välja vad de ska äta säger de "Nåt som går snabbt. Korv och makaroner är gott." Fantastiskt!
Han klev in, öppnade kartongerna med tv och fäste, och började sedan muttra och svära lite. Vad som var problemet vet jag fortfarande inte riktigt, men tydligen löste han det. Han måttade, borrade och skruvade. Jag gillar inte det där med könsfördelning - varför är det alltid så att killarna ska bygga och skruva, och vi tjejer bara tittar på? Nej, det måste bli ett slut med sånt, så vi delade uppgifterna lika: han monterade TV'n och jag monterade fjärrkontrollen. (Batterierna skulle i.)
(Bonuspoäng till den som ser vilken film det är på TV)
Jag har en sida som är en skvätt elak, det ska erkännas. Den sidan skrattade lite när Niklas började borra och kattskrället flög iväg genom vardagsrummet, ungefär som om någon tänt ett tomtebloss i rumpan på henne, jäklar vad hon for! När jag sen såg hur hon i ren panik tryckte sig mot golvet i jakt efter någonstans att ta vägen där världen uppenbarligen inte höll på att gå sönder - då tyckte jag lite synd om henne. Så jag lyfte upp henne och gick in med henne i badrummet. Sen satt hon fast vid mig, när jag tyckte det var dags att släppa tog hon med sig halva min kofta. Där fick man för att man bryr sig.
Jag fick faktiskt igång TV'n själv. Micke ringde, och då talade jag stolt om vad jag lyckats med. "Nejmen ojdå, hur gick det till?" Då erkände jag att det inte var så svårt, på frågan om mamma hade klarat av det var svaret ett utan-tvekan-ja. Då är alltså inte ribban satt på den högsta nivån. Men jag klarade det, och att få igång DVD'n. Vi ska se om jag kan få igång PS2 också, så har jag ju min plugghelg färdig framför mig. Hrrm.
Pappskalle. Men en rätt nöjd sådan.
Förra veckan var jag och min klasskompis Jessica iväg och köpte en TV till mig. Jessica var med i egenskap av chaufför och allmän Morsa. (Förvisso inte min mamma, men har man barn har man tydligen en rätt att bestämma i alla materiella frågor - även om det gäller någon annan. Jag tror det har att göra med att man alltid är den som kör bilen.)
Kvar i bilen blev naturligtvis väggfästet till tv'n, eftersom det skulle vara för mycket begärt att komma ihåg en sådan sak. Den fick alltså en liten tur till Södertälje. Och egentligen, vem är jag att förneka det stackars väggfästet att se världen?
I måndags skulle Jessica ta med det till skolan - vilket hon glömde. Ingen skada skedd egentligen, detta medför bara att jag inte kan se på tv, vilket har visat sig vara skitbra en vecka innan en tenta.
Så idag kom jag till skolan, och Jessica pekar stolt på kartongen som står lutad mot stolen. Perfekt!
Fyra timmar senare är jag på väg hem och sitter och filosoferar om huruvida man kanske skulle ta och ringa den däringa Niklas som lovat att sätta upp tv'n åt mig, undrar om han har tid ikv....vänta nu, vart fan är kartongen? Helt plötsligt blir det uppenbart att jag inte tänkte så långt som till att ta med mig kartongen när jag lämnade rummet. Jag klappade bara Jessica på huvudet för att hon var så duktig och tog med den. Jäkla. Pappskalle. Om jag inte vore envis modell åsna skulle jag vänt och åkt tillbaks till skolan. Jag bedömde dock att jag inte har tid med det och hoppas på att den står kvar där imorgon förmiddag.
I övrigt måste jag dock säga att...tillvaron samarbetar, så att säga.
Jag har en tenta nästa vecka som jag ändå känner att jag har rätt bra koll på. En del pluggande ska jag absolut ägna mig åt, men sedvanlig tentaångest är det inte tal om.
Jag har införskaffat ett gymkort, som jag redan använt mig av och faktiskt har planer på att fortsätta begagna.
För några dagar sedan var jag inne på sajt som heter Grannar.se Jättepraktisk sida där man kan annonsera om man behöver hjälp med något, eller har hjälp att erbjuda. Jag la ut en annons om att jag helt klart kan hålla liv i en unge om det är någon som behöver passas eller så, och fick rätt många svar. På två dagar fick jag 20 svar...Den absolut första dock som jag skrev med verkade på alla sätt och vis vettig, och jag träffade dem igår. De har en glad - läs "tokful" - hund, och två barn på 3 och 6 år. De behöver lite hjälp med hämtning och lämning några dagar i veckan och lite sysselsättning och matlagning för kidsen. Förvånansvärt nog beskrev modern dem som "fantastiska" och "rara". Nähä? Den stora överraskningen kom dock när jag träffade ungarna - det verkar stämma !
De bad om en referens och fick då mejl-adress till min värdmamma i USA. De hade fått svar med en gång, och tydligen var vitsorden bra. De ringde mig i eftermiddags och sa "Som vi förstått av dina referenser bör vi engagera dig, annars kommer våra barn få en olycklig barndom?"
Jag kunde då bekräfta att det är helt korrekt uppfattat. Jag börjar nästa vecka :)
Jag håller tummarna för att det fortsätter såhär..att bara...funka :)
Danspass på Frisskiss
Första passet på Friskis - och ojojoj så bra det gick! Tjejen som ledde dansen var riktigt imponerad, och avbröt passet mitt i för att gå fram till mig och fråga om jag helt enkelt ville ta över - så fenomenal var jag! ......
....Eh, vi börjar om:
Jag överlevde. Jag snubblade bara över min egen fot en gång (ingen märkte något bestämde jag mig för) och under över alla under tyckte jag faktiskt det var riktigt roligt :)
För övrigt var tröjan JÄTTEFIN.
Nu borde jag plugga lite, eftersom jag konsekvent skjutit upp det som vanligt. Det positiva när ens TV står kvar i sin kartong på golvet, är att det går helt enkelt inte att titta på den. Förvisso kan jag titta på kartongen, men känner inte att det är alls lika givande, det finns liksom bara en kanal. I och för sig insåg jag just att en pappkartong ligger på ungefär samma kvalitetsnivå som 87% (min egen uppskattning) av alla program som går på TV ändå..Det får bli lite hyresrätt då.
Gymtröja
Då var man redo för kvällens träning då.
Jag funderade på att peta dit "Realist" på ryggen också, men det saknades några bokstäver för det.
Jajustdet. Jag har en i svart också.
Frisskiss
Godkväll,
i morse var jag mycket, mycket produktiv. Och med produktiv menar jag väl egentligen främst att jag tog mig ur sängen.
Men sen hände det grejer. Jag tog mig iväg till polisens passexpedition för att hämta mitt pass som låg och väntade. Jag klev in i väntsalen och såg alla väntande människor. Det fantastiska är att det finns två köer: en för ansökan om pass och en för hämtning. Det är lätt fascinerande hur den för ansökande alltid lyckas vara väldigt mycket längre - eftersom man (jag) tycker att det borde vara lika många som ansöker om pass som borde vilja hämta dem. "Fy fasen vad det regnar idag. Inget bra på bio..och på IKEA finns det aldrig parkering. Jag vet! Vi går och ansöker om pass, det var ju flera veckor sen sist!"
Jag som valde att hämta mitt kunde lätt segla förbi alla väntande människor fram till den trevliga damen i luckan (hon var säkert inte ens 30, men sitter man i en lucka blir man automatiskt en dam) och be att få mitt pass. Hon gick och hämtade sagda handling, lämnade fram det till mig och då blev jag mörkrädd för första gången på ett bra tag. Hur är det möjligt att se ut på det där viset? Det mest effektiva sättet att behöva skämmas i fem år framöver: ta en passbild. Jo, jag tackar jag.
I farten som jag var knatade jag vidare (äsch, vem försöker jag lura - jag tog tunnelbanan) till Friskis & Svettis för att skaffa mig ett gymkort. Rak i ryggen stegade jag fram till tjejerna bakom disken (observera: disk = tjej) och sa med ett stort leende: "Hej! Jag vill börja träna!" Sedan kände jag efter, och lade nöjt och sanningsenligt till "Nej, det gjorde inte ont.."
Jag blev betrodd att skaffa ett gymkort, de tog ett nytt foto på mig (de erbjöd mig att använda det gamla fotot sen sist jag var medlem, för det hade de tydligen kvar. Jisses, vilket slöseri på resurser) - som blev bättre än passfotot för övrigt - och så krävde de mig på massa pengar. Sen gjorde jag det bästa av allt: jag gick därifrån. Att köpa kortet fick räcka för första dagen, jag är nöjd.
Imorgon har jag dock bokat första passet, jag ska gå på dans. Be en stilla bön, tänd ett ljus etc. etc., detta kommer bli intressant. Jag införskaffade några nya tröjor att ha på gymmet, jag ska...piffa till dem lite. Bild kommer nog :) Men till att börja med blir det en bild på mitt fantastiska Friskis-kort. Nu jäklar!
Chip och hej!
Och så hade man trillat dit då
Helt plötsligt fick jag lite prestationsångest. Jag borde ju komma på något vidunderligt bra att skriva, såhär i mitt första blogginlägg i min första blogg.
En liten filosofering om varför jag plötsligt skaffat en blogg, såhär när hysterin är över och det inte alls är lika häftigt att ha en blogg. Varför nu liksom? Ja, antagligen just därför. Det verkar ju vara inbyggt hos mig att inte kunna vara som andra - därför verkar det i allra högsta grad lämpligt att skaffa en blogg nu när alla andra kommit över den fasen.
Bland inställningarna kunde man välja kategorier om vad man ska skriva om. Bara det är fantastiskt - det förutsätter ju att det kommer finnas någon substans och innehåll i det jag spottar ur mig. Ha! Dessa blåögda optimister - de är så söta.
Jag struntar som bekant i mode. Och träning. Och på att dokumentera förändring i mitt liv. Även då undrar man vad fasen jag ska med detta forumet till? Jo - att utan att bli stoppad kunna spy ur mig precis vad jag själv känner för! Att få omvända världen till mina egna åsikter och sakta men säkert bygga upp mitt imperium av undersåtar. (Om någon så mycket som understår sig till att påpeka att för det krävs det läsare - får den personen stryk.)
Så, detta blir spännande. Att skriva underhåller mig själv, och om jag någonstans på vägen kan få roa någon annan också, då kommer jag känna mig nöjd.
Gott Nytt och god fortsättning!
Ulrika
