ordpyttipanna

Jag ska till optikern idag för synundersökning. Jag medger att det är behövligt eftersom jag senast igår stod och kisade mot en caféskylt – med STORA bokstäver – som befann sig fem meter bort. ”Borde jag se det där?” ”På väggen? Eeh…JA.”

Men, är det ingen mer än jag som får prestationsångest av synundersökningar? Jo men vänta nu, det kan man visst få, sluta tänk att jag är galen. Man sitter där och de byter styrkor hit och dit, man får två olika att välja mellan och ska svara gång på gång om jag ser bäst med ”Den? Eller den?” Varje år sen jag var fyra har jag suttit där, känt en antydan till kallsvett och riktigt känt hur mitt svar är minst sagt livsavgörande – Tänk om jag svarar fel!? Mitt svar bestämmer ju vad de utgår från, och tänk om jag i all min förvirring svarar fel gång på gång och till slut har de byggt linser eller glasögon åt mig som jag inte ser ett dugg med? Jag minns alla dessa gånger jag suttit där i vanmakt och allt jag egentligen velat göra är att skrika rakt ut ”JAG VEEET INTE!! JAG ÄR HALVBLIND  - DE SER JU PRECIS LIKADANA UT!!”
Fast det gör jag aldrig. Jag anlägger en funderarmin och ger sken av att riktigt tänka efter. ”Jadu, den trettisjätte där – den var riktigt bra.”

I slutändan när de plågat mig färdigt inser jag nu att de brukar avsluta med att säga ”Ja, det här var ungefär som du hade sist.” Och då känner jag alltid att ”Yes, jag svarade rätt.”
Svarar jag rätt idag månntro?

Lördag, löningshelg, kl 23.30 – och ingen kö? Hmm…

Jag – jag – blir insläppt utan att visa leg – vad är det för ålder på gästerna egentligen?

Nejmen titta – pingisbordet Issa pratade om!

…Finns det NÅN här som faktiskt är 18?

ÅH! De har ju bilbana också!

Märks att man är på söder – killarna lyckas kombinera häng (inte en enda med coola kallingar), glasögon, helskägg – och fortfarande se ut som 16 år gamla. Usch.

Hah, Super Mario i ett hörn, coolt.

Vad ska man göra för att få en plats vid pingisbordet egentligen?

Alltså, vad är det här för skitmusik!??!

Utseendet är inte viktigt…eller?

Men herregud, detta är ju en gigantisk lekhage.

Det här går bara inte att dansa till…kom igen Emma – plocka äpplen!

Ja, det här är bara Redbull. Jaha..de har alkohol här, på barnkalas?

Vi är faktiskt snyggast här. Trots att vi gått igenom alla dansstilar från bugg till roboten.

Klockan är 2 nu, ska vi ge upp?

Slutsats: Sällskapet är allt. Snyggast. Roligast. Grymmast.

Eftersom vi inte hade seminarium förrän efter lunch igår, och jag ändå var uppe sen kvart i sex, så kom jag fram till att jag skulle göra lite ärenden innan skolan. (Alternativet var att gå och träna, men jag led fortfarande lite efter torsdagskvällens bravader: jag ramlade nämligen av stepbrädan...)

Jag begav mig till Nacka Forum, av några olika anledningar: En att de har MediaMarkt, en annan att det är lite mysigt där, en tredje att det kändes som att jag gått igenom de flesta butikerna inne i stan redan.
Anledningen till att jag ville besöka MediaMarkt var inte för att köpa en tv eller dator, eller något annat liknande jag kommit därifrån med de senaste gångerna jag varit där. Det var för att köpa något så enkelt som bläck till skrivaren. Jag hade gjort en mental post it till mig själv kvällen innan som gick ut på att dubbelkolla på morgonen vad jag har för skrivare, jag hinner ju glömma det mellan gångerna jag köper bläck. Min sömnbrist gjorde dock att hjärnan skrynklade ihop min post it, la den i en byxficka och la sen byxorna i tvättkorgen. Alltså = jag glömde.
Men, optimisten var framme: "Hur svårt kan det vaaaa?"

Väl framme på MediaMarkt, ståendes framför den vägg som huserar bläckpatroner endast, började jag klia mig på hakan lite och undra om det kanske inte var lite svårt ändå...Jag bestämde mig för att fråga en kille som jobbar där vad för någon jag skulle ha. Först skulle vi ju då identifiera min skrivare, vilket jag tyckte gick rätt smidigt med tanke på att han först såg ut som ett frågetecken i ansiktet när jag föreslog vad den kanske eventuellt kunde heta. Vi kom underfund med dock vad det var för skrivare och gick tillbaka till väggen med bläck.
Jag var helt säker på att jag hade en Epson-skrivare, vilket visade sig stämma. Epson är tokpedagogiska och har satt ut en bild på ett djur på sina kartonger; olika djur för olika sorters skrivare. Så att man inte ska glömma vad man ska ha för bläck liksom..Glatt tar försäljaren fram rätt förpackning till mig och talar om att: "Du har en apa!" Klart jag har....muttrade jag då. Nu kommer jag i alla fall inte glömma igen.

Sen fortsatte jag min jakt i köpcentrumet. Jag skulle nämligen ha en present till lilla Plutt som fyller fyra på onsdag. Jag har insett att han är ganska förtjust i Batman och har den senaste veckan letat som en galning efter någon rolig batman-grej. Det har visat sig vara ganska svårt för det är nämligen inte Batman som är inne just nu - utan det är Spider Man. Men serru Spider Man har inte fått några lysande recensioner hemma, så det tänkte jag var bäst att hålla sig undan. Vi satt i skolan och surfade efter Batman-grejer och jag tyckte att en Batman-pyjamas, med typ en cape till, skulle vara coolt. En sån har jag nämlligen sett fast i Stålmannen-stil. Förvisso för fem år sen, och i USA - men ändå. Bara det är Batman liksom.
I torsdags dock när jag gick ut i vardagsrummet för att tala om att maten var klar så hittade jag Plutt i vadå? Johodå, en Spider Man-dräkt..! Jag stirrade på ungen, gnisslade tänder och funderade starkt på att skicka honom till rummet utan middag, men det kändes inte helt rättvist eftersom han inte hade en aning om vad han gjort för något.
I Nacka Forum tänkte jag då att jag gör ett sista ryck att hitta något med Batman, om jag inte lyckades fick det bli Spider Man. Efter ett envist letande var jag nära att ge upp och åka in till stan igen, men tänkte att en sväng in på Åhléns inte kunde skada. Jag letar mig fram till barnavdelningen och hittar...bam bam bam....tadaaa:

En Batman-pyjamas med tillhörande cape!!



Hur coolt är inte det?? Ungen kommer ju aldrig vilja klä på sig - det är fantastiskt! Och skam den som ger sig - jag visste jag skulle hitta det någonstans =)
Hälften av människorna jag visade den för i skolan undrade om den var till mig. Jag frågade lika upprört varje gång om de inte trodde den passade mig!? Påstår ni att jag är tjock!? Det var det fräckaste...
Jag hoppas han blir glad. Blir han inte det ska han få knäckebröd i present hädanefter.

I eftermiddags när jag satte mig på tunnelbanan för att åka hem, flyttade jag på några tidningar som låg på sätet. Som en riktig stockholmare satt jag sedan och tittade tomt framför mig och blicken hamnade på översta tidningen jag just flyttat på. Tidvis är jag en smula uppmärksam och tyckte att jag inte alls kände igen rubrikerna på framsidan - var det verkligen det här jag läste i morse? Börjar minnet bli så dåligt...Så plockade jag upp tidningen och konstaterade att nej - det var inte alls det jag läste i morse: tidningen var nämligen från 18 november 2010. Åhå, det förklarade genast saken. Först började jag fundera över hur fasen den hade hamnat där, men övergick ganska raskt till att läsa i den istället. Jag tänkte att det kunde vara jättespännande att tänka tillbaks litegrann, se vilka spännande händelser världen hade att rapportera om den 18 november 2010!

Resultat: Ingenting.

Det mest upphetsande var nog att Willys sålde Sia Gräddglass 3 för 25. MEN, det var en artikel som fick mig att börja fundera lite. Det var nämligen en artikel som handlade om bebisar. Tidigare hade de haft en artikel om bebisar som skulle lära sig att sova enligt Anna Wahlström-metoden (för den som har sett Solsidan är det samma metod som Mickan använder, när hon ska "buffa" barnet - det slutar med att hon måste åka till läkaren med en förstörd armbåge för att hon buffat så mycket) och detta var en uppföljning av hur det gick efteråt. Och tänka sig, både lilla Stella, lille Rune och lille Olof sover minsann som änglar hela nätterna nuförtiden. Men det var faktiskt inte alls poängen, utan låt oss backa bandet litegrann. Vad heter ungarna? Stella, Rune och Olof? Samtliga knoddar var vid artikelns tillkomst ca 8 månader gamla, hur tänkte egentligen deras föräldrar?

"Nej, alltså, vi kände att dagis inte riktigt passar oss - vi går direkt på syjunta och eftermiddagskaffe istället."

Jag vet att namn kommer igen och går i vågor, men vad är det för vansinnigt behov nyblivna föräldrar verkar ha dessa dagar av att döpa sina barn till något som är en hyllning till en mormorsmor? Och dessutom sällan till sin egen mormorsmor, utan bara något käckt man läst i en dödsannons någonstans. Jag menar inte att det är något fel på något av de där namnen (ja, utom Rune då kanske) men jag förstår bara inte riktigt. Visst, skrutten ser ut som ett russin vid födseln, men alltså; de slätar ut sig, jag lovar.

Jag trodde det var okej att tycka att vissa namn har gjort sitt. Men okej, jag ska inte vara sämre. Jag bestämmer härmed att min framtida förstfödde son ska döpas till Hagbard. Är han riktigt skrikig och jävlig blir det mellannamn Handfaste (den där barnklänningen jag sydde i högstadiet och har släpat runt på sen dess ska fortfarande på för övrigt). Jag råkar tycka det är viktigt att hylla vikingatiden.
Sen vill jag ju gärna ha en dotter också. Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump. Liksom, försök slå det om du kan.

Det är kallt. Och jag fryser. Vad är då anledningen att jag inte befinner mig hemma i min varma lägenhet och roar mig med att exempelvis peta på den fridfullt sovande katten tills hon vaknar till tillräckligt för att fräsa åt mig och göra klart för mig att om blickar faktiskt kunde döda skulle jag ligga risigt till?

Jo, för jag ska träna. Jag brukar alltid träna step på söndagar, men eftersom jag bestämde mig för att börja sälja in min själ i himlen litegrann igen så jobbade jag i kyrkan igår eftermiddag. Samma tjej håller samma pass ikväll dock, och jag som trodde att jag hade all tid i världen bokade in mig på det. Sen visade det sig att jag läst fel på schemat i skolan och skulle vara tvungen att befinna mig på ägorna 3-4 timmar längre än jag beräknat. Sen var jag tvungen att åka till biblioteket i bushen för att lämna tillbaka böcker och låna nya. Och med allt detta insåg jag att jag knappt skulle hinna hem innan träningen, så jag packade helt enkelt ned allt jag behövde i morse. Nu sitter jag och bidar min tid och använder den till att filosofera. Det där med träning känns nämligen som en sämre och sämre idé för varje kvart som går. Nu är det dock för sent att avboka.

Men på riktigt - vad är det för jäkla gym som planerar in träningspass mellan 20.30-21.30 på kvällen?? Och sen tar vi det steget längre - VEM bokar in sig att faktiskt komma?!? Vad är det för fullkomligt galna hurtbullar som tycker att det är okej att fortfarande vara igång vid den tiden, istället för att ha - som en vanlig, vettig medelsvensson - kollapsat på soffan??
Mm visst, man kan ju argumentera med att jag tydligen bokat in mig på det, men snälla - det är ju uppenbarligen tal om tillfällig sinnesförvirring. Inget jag kan hållas för.

Så nu sitter jag här på centralen, alldeles tokmätt på en crispy chicken burger från burger king, och fryser. Och inser att om jag bara skippat den där halva pommes friten hade jag sparat in kalorierna det här gympasset kommer förbränna och hade kunnat åka hem istället. I äkta Tiffany Persson-stil funderar jag starkt på att köpa en Aladdin-ask på vägen dit och bjuda de andra deltagarna, så det åtminstone är lika. Rätt ska vara rätt!

Jag är medveten om att det gått ett par veckor sen sist. Det fanns en liten tanke om att jag kanske skulle lägga ned det här med bloggande, med tanke på min totala brist på...ja, vettigt innehåll. Men det råkar ju vara så att jag älskar att skriva, och så träffade jag de bedårande tvillingarna Gustafsson i fredags. De använde sina ohyggligt vackra ögon (dubbel upplaga är fusk på alla sätt och vis) till att anlägga en valpmin och få mig att lova att börja skriva igen eftersom de tycker så mycket om min blogg. Och vem är väl jag att motstå smicker? Here I am!

Sedan sist har jag blivit med iPhone. Jo, jag tackar jag!
För en tid sedan ville jag muntra upp mig själv och gick in på the Phone House i Liljeholmen och sa helt enkelt "Jag vill ha en iPhone". Svårare än så är det inte, utan han trycker helt enkelt på en magisk knapp och så är den beställd. Och så får man veta att det tar 2-3 veckor innan den levereras.

Efter knappa två veckor ringde de, förra torsdagen, och sa att den kommit in. Jag, som stod på förskolan och skulle hämta en trilskande Pelle, talade trevligt om att "Fint, dig har jag inte tid att prata med just nu" och avslutade samtalet.
Sen tog jag ett vettigt beslut. Vuxet. Äckligt vuxet. Eftersom jag hade en hemtenta att skriva som skulle vara inne veckan efter bestämde jag mig för att inte hämta ut telefonen förrän den var färdig. Det var ju inte som att min effektivitet var på topp innan direkt (framsidan hade tagit mig två veckor att göra) så jag kände själv att med en iphone skulle det inte bli bättre.
Pratade med mamma sen på kvällen dock, som frågade om det var säkert att man kunde låta bli att hämta ut den. Jag fnös högljutt att det är väl klart - den är ju min! ....men jag kan ju ringa och fråga.
Nästa dag besteg jag orörd mark. Som första person i världshistorien ringde jag affären och frågade "Hej, alltså - måste jag hämta min iPhone?" Då folk brukar hänga på låset, kräla på golvet och vara beredda att utbyta sexuella tjänster mot den hajpade lilla äppelskruttsnallen kan jag säga att han blev rätt förvånad över min fråga. Och jag blev förvånad över svaret! Jag fick nämligen inte vänta. Efter två dagar går telefonen automatiskt över till nästa person i kö. Något de inte hann tala om för mig innan jag la på dagen innan. Jag var alltså 24 timmar ifrån att gå miste om den. "Ni har öppet till åtta va!?"

I affären kom nästa överraskning. Iphones har nämligen inte vanliga sim-kort, de har så kallade "micro-sim". Antingen får man ett sånt, som man får ringa och aktivera på egen hand, eller så tar de ens gamla och stansar ut det på plats, så man får kvar det man behöver. Jag var ytterst skeptisk till det hela, eftersom jag inte var säker på att mina kontakter låg på sim-kortet, utan på telefonen. Killen i affären tog min gamla telefon, knappade på nån inställning och talade om att jag hade 240 kontakter, och de ligger på sim-kortet. När jag frågade om han var säker på det, fräste han till svar "Det står ju det". URSÄKTA MIG DÅ.

Information till alla: På Phone House i Liljeholmen kan man inte läsa ! ! Jag vet inte var det stod att de låg på sim-kortet, men det ska väl vara rösterna i hans huvud som börjat skriva lappar till honom. Inte en enda kontakt låg på sim-kortet, utan på gamla telefonen - och den kunde jag ju inte få igång igen eftersom han klippt mitt sim-kort!
Med ett lånat sim-kort från Jimmy kunde jag dock få igång gamla telefonen efter ett tag och komma in i telefonboken. Och börja lägga över kontakter för hand. I början var jag vid ganska gott mod och tog med de flesta. Sen hoppade jag mer och mer och efter 150 stycken kontakter gav jag upp. Vet du med dig att du heter något på R eller framåt kan du ju skicka ett mess....

MEN - jag har en iPhone =D

Det finns en sida få människor känner till om mig. Det är en sida man kan kalla Tenta-Ullis. Man kanske kan tro att det innebär det sönderstressade studentmonster många reduceras till 3-4 dagar innan examination, då de upprepar ordet ”tentaångest” så många gånger att de faktiskt tror att det ingår i Svenska Akademiens Ordlista.

Icke! Tenta-Ullis är vad som uppenbarar sig ca tre veckor efter en tenta – när man fått tillbaka resultatet och det blivit uppenbart – återigen – att det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig: jag får lika halvtaskiga betyg ändå. Då byts mitt vanligtvis någotsånär glada lynne ut till en !!#/%&W&/(!! skulle man kunna säga. Knäckehäxan, Riddar Kato och Jimmie Åkesson kvalificerar allihopa till äppelpajsbakande mystanter/farbröder i jämförelse med mig.

Jag helgarderar mig alltid med att säga ”om det här skiter sig så ger jag upp” innan resultatet kommer. Martin sa igår att nu har jag sagt det tillräckligt många gånger för att han inte ska ta mig på allvar längre och att han faktiskt kommer skratta åt mig om jag säger att jag ska hoppa av. Även om jag gråter.
Men såhär är det: jag KAN JU INTE HOPPA AV. För jag vill bli socionom – det vet jag ju. Och då är det bara att bita i det där fruktansvärt sura jävla äpplet som aldrig tar slut och släpa sig till skolan ännu en gång. Och igen. Och igen. I tre år till. Om jag inte hade en så bra klass skulle det vara mycket svårare. Önskar bara att de kunde vara lite mer korkade, tycker det är så jobbigt att de ska vara både snälla och smarta. Snygga är de också. Jävla skit.

Tenta-Ullis är som en väldigt grav version av PMS; hade jag inte bott själv hade jag antagligen blivit utkastad.
Det fina är att man får äta obegränsade mängder godis och vältra sig i självömkan tills monstret gått och lagt sig. Det får man. Fråga kungen.