Dagen är kommen - åh jag triumferar
Bara för själva sakens skull måste jag ju faktiskt tala om att jag nu sprungit VårRuset - och faktiskt överlevt!
Det gick inte fort alla metrar, egentligen inte alls så många metrar - men framåt gick det. Mitt mål var att ta mig framåt utan att gå, och det lyckades jag med. Om jag till äventyrs skulle få för mig att göra om det hela skulle man kunna sikta in sig på att få en vettig tid också, men just nu klamrar jag mig fast vid känslan jag hade när jag tog mig över mållinjen: att vara nöjd. Det gick naturligtvis hyfsat raskt över, men jag försöker hålla fast känslan!
Det höll på att bli dramatiskt; mitt lag ville nämligen inte ha mig med. Jag har blivit lite förkyld de senaste dagarna och i förmiddags satt jag och kände att min kroppstemperatur höll på att stiga över vad brukligt är. I min självömkan sms'ade jag Pauliina och talade om att jag inte mår någe bra. När hon fick kännedom om min begynnande feber ville hon inte låta mig springa. Hanna ville inte ens ha mig där, utan tyckte att jag skulle stanna hemma i sängen och ta igen mig. Som väl är är jag enivsare än de flesta getter här i världen och vann således argumentationen.
När Palle ringde för hälsostatus på eftermiddagen diskuterade vi vilken ansträngningsnivå jag skulle ligga på under loppet. Vi hade inte alls samma åsikt. Vår version av VårRuset höll på att bli en brottningsmatch där hon brottar omkull mig och håller mig nere så jag inte skulle kunna springa. Om det inte vore för att den där lilla snärtan är ungefär en kvadriljon gånger mer vältränad än jag, skulle jag ju kunnat springa ifrån henne bara, så hon inte fick tag på mig...Den strategin la jag dock ned med en gång då risk för failure var överhängande.
Jag har en app i telefonen där man spelar alfapet (på engelska) mot andra som har samma app. Jag har ett bräde igång med en av lagkamraterna, Erica. Tjugo minuter innan vi skulle träffas plingar min telefon till, och det står att "Ericacall just played "pain" for 16 points". Efter en smärre skrattattack såg jag över mina bokstäver och kontrade genast med ordet "help". Underbart!
Kontentan av det hela är att jag älskar mina goa lagkamrater, från min underbara klass. Och jag är nöjd, över det faktum att jag tog mig igenom. Jag kom, jag såg, jag segrade.
Det gick inte fort alla metrar, egentligen inte alls så många metrar - men framåt gick det. Mitt mål var att ta mig framåt utan att gå, och det lyckades jag med. Om jag till äventyrs skulle få för mig att göra om det hela skulle man kunna sikta in sig på att få en vettig tid också, men just nu klamrar jag mig fast vid känslan jag hade när jag tog mig över mållinjen: att vara nöjd. Det gick naturligtvis hyfsat raskt över, men jag försöker hålla fast känslan!
Det höll på att bli dramatiskt; mitt lag ville nämligen inte ha mig med. Jag har blivit lite förkyld de senaste dagarna och i förmiddags satt jag och kände att min kroppstemperatur höll på att stiga över vad brukligt är. I min självömkan sms'ade jag Pauliina och talade om att jag inte mår någe bra. När hon fick kännedom om min begynnande feber ville hon inte låta mig springa. Hanna ville inte ens ha mig där, utan tyckte att jag skulle stanna hemma i sängen och ta igen mig. Som väl är är jag enivsare än de flesta getter här i världen och vann således argumentationen.
När Palle ringde för hälsostatus på eftermiddagen diskuterade vi vilken ansträngningsnivå jag skulle ligga på under loppet. Vi hade inte alls samma åsikt. Vår version av VårRuset höll på att bli en brottningsmatch där hon brottar omkull mig och håller mig nere så jag inte skulle kunna springa. Om det inte vore för att den där lilla snärtan är ungefär en kvadriljon gånger mer vältränad än jag, skulle jag ju kunnat springa ifrån henne bara, så hon inte fick tag på mig...Den strategin la jag dock ned med en gång då risk för failure var överhängande.
Jag har en app i telefonen där man spelar alfapet (på engelska) mot andra som har samma app. Jag har ett bräde igång med en av lagkamraterna, Erica. Tjugo minuter innan vi skulle träffas plingar min telefon till, och det står att "Ericacall just played "pain" for 16 points". Efter en smärre skrattattack såg jag över mina bokstäver och kontrade genast med ordet "help". Underbart!
Kontentan av det hela är att jag älskar mina goa lagkamrater, från min underbara klass. Och jag är nöjd, över det faktum att jag tog mig igenom. Jag kom, jag såg, jag segrade.
Kommentarer
Trackback
