Nästan som Benjamin Syrsa
Jag har upptäckt att jag fått ett samvete. Det är inte mitt undermedvetna som pratar med mig, eller en inre röst (styrd av mitt visa-kort) som säger åt mig att äta upp maten jag köpt, utan det är sju år gammalt och heter Pelle.
Jag har ett vagt minne av att upplägget var från början tänkt som så att jag skulle se efter honom. Ändå på något vis har det ibland blivit det omvända. Han är väldigt observant den lilla rackaren, har man på sig klänning och klackskor en tisdag undrar han varför man är så finklädd. (”Jag ska på bio..” ”Och då är du så fin? För en liten bio?”) När jag provade klänningen jag skulle ha på bröllopen i somras var han alldeles fascinerad, och frågade om jag skulle gifta mig.
”Nej, inte den här gången heller. Och om jag skulle gifta mig skulle väl du vara där?”
”Ja, det förstås...När du gifter dig kan du stå längst fram och titta ut över publiken.”
”Mm, det kan jag göra.”
”Fast du kommer fortfarande vara lika kort.”
Ja, jo, förvisso.
När jag spillde kaffe på mig i morse sa han att ”nu måste du byta om”. Här kommer man alltså inte undan med några fläckar.
Några dagar efter min operation påpekade han, när jag lyfte lillebror från soffan, att ”Du får ju inte lyfta så tungt.” Några dagar efter frågade han på morgonen om jag skulle till skolan den dagen, och när jag svarade att jag skulle det plirade han på mig och sa ”Men du är ju sjuk....” Det jobbiga är ju att han oftast har rätt, den här gången var mitt enda svar ”SCCHH.”
Jag har ett par favoritskor. De är prickiga, smutsiga – och trasiga. De är såna där skor som ens mamma slängde åt en när man var liten, trots ihärdiga protester. Jag har själv tänkt att jag ska göra mig av med dem, eftersom de ser förskräckliga ut, och släpper in så mycket vatten. Ändå kommer jag aldrig så långt, de är ju så grymt sköna. Men – varenda gång jag nu plockar fram de där skorna hör man en liten barnaröst:
”Skulle inte du slänga de där?”
”Jo, jag skaaaa......”
I förrgår hämtade jag honom i skolan, iförd mina prickiga. Naturligtvis är något av det första han säger att ”Har du dem på dig? Det regnade ju idag.”
Tack, jag märkte det. Jag blev ju blöt.....
