ordpyttipanna

Jag är medveten om att det gått ett par veckor sen sist. Det fanns en liten tanke om att jag kanske skulle lägga ned det här med bloggande, med tanke på min totala brist på...ja, vettigt innehåll. Men det råkar ju vara så att jag älskar att skriva, och så träffade jag de bedårande tvillingarna Gustafsson i fredags. De använde sina ohyggligt vackra ögon (dubbel upplaga är fusk på alla sätt och vis) till att anlägga en valpmin och få mig att lova att börja skriva igen eftersom de tycker så mycket om min blogg. Och vem är väl jag att motstå smicker? Here I am!

Sedan sist har jag blivit med iPhone. Jo, jag tackar jag!
För en tid sedan ville jag muntra upp mig själv och gick in på the Phone House i Liljeholmen och sa helt enkelt "Jag vill ha en iPhone". Svårare än så är det inte, utan han trycker helt enkelt på en magisk knapp och så är den beställd. Och så får man veta att det tar 2-3 veckor innan den levereras.

Efter knappa två veckor ringde de, förra torsdagen, och sa att den kommit in. Jag, som stod på förskolan och skulle hämta en trilskande Pelle, talade trevligt om att "Fint, dig har jag inte tid att prata med just nu" och avslutade samtalet.
Sen tog jag ett vettigt beslut. Vuxet. Äckligt vuxet. Eftersom jag hade en hemtenta att skriva som skulle vara inne veckan efter bestämde jag mig för att inte hämta ut telefonen förrän den var färdig. Det var ju inte som att min effektivitet var på topp innan direkt (framsidan hade tagit mig två veckor att göra) så jag kände själv att med en iphone skulle det inte bli bättre.
Pratade med mamma sen på kvällen dock, som frågade om det var säkert att man kunde låta bli att hämta ut den. Jag fnös högljutt att det är väl klart - den är ju min! ....men jag kan ju ringa och fråga.
Nästa dag besteg jag orörd mark. Som första person i världshistorien ringde jag affären och frågade "Hej, alltså - måste jag hämta min iPhone?" Då folk brukar hänga på låset, kräla på golvet och vara beredda att utbyta sexuella tjänster mot den hajpade lilla äppelskruttsnallen kan jag säga att han blev rätt förvånad över min fråga. Och jag blev förvånad över svaret! Jag fick nämligen inte vänta. Efter två dagar går telefonen automatiskt över till nästa person i kö. Något de inte hann tala om för mig innan jag la på dagen innan. Jag var alltså 24 timmar ifrån att gå miste om den. "Ni har öppet till åtta va!?"

I affären kom nästa överraskning. Iphones har nämligen inte vanliga sim-kort, de har så kallade "micro-sim". Antingen får man ett sånt, som man får ringa och aktivera på egen hand, eller så tar de ens gamla och stansar ut det på plats, så man får kvar det man behöver. Jag var ytterst skeptisk till det hela, eftersom jag inte var säker på att mina kontakter låg på sim-kortet, utan på telefonen. Killen i affären tog min gamla telefon, knappade på nån inställning och talade om att jag hade 240 kontakter, och de ligger på sim-kortet. När jag frågade om han var säker på det, fräste han till svar "Det står ju det". URSÄKTA MIG DÅ.

Information till alla: På Phone House i Liljeholmen kan man inte läsa ! ! Jag vet inte var det stod att de låg på sim-kortet, men det ska väl vara rösterna i hans huvud som börjat skriva lappar till honom. Inte en enda kontakt låg på sim-kortet, utan på gamla telefonen - och den kunde jag ju inte få igång igen eftersom han klippt mitt sim-kort!
Med ett lånat sim-kort från Jimmy kunde jag dock få igång gamla telefonen efter ett tag och komma in i telefonboken. Och börja lägga över kontakter för hand. I början var jag vid ganska gott mod och tog med de flesta. Sen hoppade jag mer och mer och efter 150 stycken kontakter gav jag upp. Vet du med dig att du heter något på R eller framåt kan du ju skicka ett mess....

MEN - jag har en iPhone =D