ordpyttipanna

Jag tänkte hålla fast lite vid optiker-temat. Måndagens besök fick mig att minnas en episod under min resa till Kina för två år sedan. (Herregud, har det redan gått två år?)
Jag var och hälsade på min kompis Jens i Kunming, i sydvästra Kina. Efter några dagar kom jag på att linser måste ju vara jättebilligt där, synd att jag inte hade något recept med mig. Jens tyckte att jag kunde gå till optikern, göra en synundersökning och skaffa ett recept helt enkelt. Jag var väldigt skeptisk till det hela, men min vän – som för övrigt talar flytande kinesiska – lugnade med ”Det är lugnt, jag följer med och översätter.” ”Ja, det är väl klart du gör, tror du att du har nåt val eller?”

Ibland kändes det som stans samtliga 1 miljon invånare pratade om mig hela tiden, så i något sorts sinnesförvirrat ögonblick gick jag med på att ge dem något mer att prata om. Det räcker inte med mitt ”gula hår”, ”vita hy” och ”stora bröst” (det där är inte mina åsikter, utan helt enkelt topp-tre bland det folk pratade om när jag gick förbi) – nu visar vi dem att jag är halvblind också.

Det börjar bra: maskinen som ska ge ett preliminärt utlåtande om mina styrkor kan inte ens hitta några ögon. Optikern var en två äpplen hög kinesisk tant, och det var ett evigt muttrande från henne. Efter tio minuters koncentrerande på att sitta blickstilla och stirra in i maskinen översätter Jens att ”hon vill att du sitter still”. Jag fräste tillbaka på ren svenska att jag gör faktiskt det !
Maskinen rasslade till helt plötsligt och ville samarbeta med mina västerländska ögon och nu kunde allvaret börja. Jag hade varit lite nervös innan över hur jag skulle klara undersökningen eftersom..jag kan ju inte läsa på kinesiska. Praktisk upptäckt: det kan inte alla kineser heller. På skärmen var ett E, och så vänt åt olika håll. Alltså räckte det med att peka åt det håll symbolen var vänd. Lätt som en plätt!

Ja, alltså. Lätt som en plätt om man hade sett något. Själv var jag på nivån bubbelplast-framför-ögonen: jag såg ingenting. Men jag försökte peka ändå. Lite tveksamt pekade jag åt höger, och så åt vänster. Grejen med tantan var att om (när) jag pekade fel, då pekade hon bara på samma symbol en gång till, och så igen – tills jag svarade rätt. Det fanns fyra möjliga utfall: till sist blev det ju rätt. Och då gick hon vidare till nästa. Jag undrade över hur mycket det här egentligen gav, och vid väl valda tillfällen översatte Jens damens muttrande.
”Hon säger att du har mycket konstiga ögon.” Nej, är det sant? Det hade jag kunnat tala om från början.
Vi blev tvungna att ta en sväng förbi hotellet och hämta mina glasögon så hon kunde analysera dem. (Vid det laget hade butikens samtliga anställda blivit involverade i Projekt Västerlänning, alla var så nyfikna på vad det möjligtvis kunde vara för grovt fel på mig. Om de bara visste.) Tillbaka på plats blev damen hemskt irriterad över det faktum att mina glasögon innehöll samma styrkor som det hon satt framför mina ögon från början, eftersom det tydligen inte funkade. Vi började om från början och först gick det lite bättre. Efter ett tag kom jag dock på mig själv igen med att gestikulera som en förvirrad trafikpolis med gråstarr, och tänkte att...ska jag kanske erkänna det för Jens...? Jag fattade mod.
”Jens, vet du en sak....jag gissar faktiskt mest.” Han svarar utan att ens höja ett ögonbryn ”Det märker jag väl. Och det gör hon också.” Då ville jag helt klart ifrågasätta hennes taktik, men insåg att det var bäst att låta bli.

Efter ett tag när vi inte kommit någon vart var jag precis på vippen att be Jens avbryta detta fiasko, det började kännas som ett slöseri av allas vår tid. Just då lyckas hon vrida något rätt och hela världen klarnade som en solig dag i maj. Det var nog inte så mycket språket, utan mer känslan i mitt ”JAG SER!!” som gick fram till tantan, men hennes muttrande blev ack så mycket gladare. Helt oombett började jag peka ut vilka håll symbolerna var vända mot, och oh så glad hon blev när jag faktiskt pekade rätt. Jag tror inte jag kan förstå hennes lättnad; hennes yrkesstolthet höll ju på att gå i graven där.

När vi nu fått mig att se kom nästa etapp i processen: ta reda på om det ens går att tillverka såhär konstiga linser. För att göra det ringde en underhuggare i affären till huvudkontoret på Bausch&Lomb i Peking. Vi stod bredvid disken där de stod och ringde och en bit in i samtalet frågade Jens lite småleende om jag ville veta vad de sa för något. Klart jag ville. De kände sig tvungna att ange anledningen till varför de ringde om en så konstig sak och förklarade att ”Jaaa, det är en blatte här som ska ha linser förstår ni...”
Att just ha blivit kallad för blatte måste vara något av det roligaste på länge, jag lever fortfarande lite på det.

I vilket fall kom de gemensamt fram till att detta nog skulle gå att ordna, alla i butiken tog en sista grundlig titt på mig och sedan fick vi gå.
Och jo, det var värt det: ett års linser för 400 kr, inklusive linsvätska. Yeah baby.