ordpyttipanna

För tillfället är jag manlig som aldrig förr. Har jag rensat avloppet? Nej. Har jag meckat med en bil? Nej. Lärt mig laga mina egna saker? Åhå nej, icke då.
Nej, utan jag är förkyld: och gnällig. När jag är sjuk är jag minst döende. Jag är inte krasslig, jag är som Pågen-David alltid sa så fort han nös: Jag är dödssjuk på hospice.
Och det är ju ganska manligt tycker jag. En av de bästa reklamerna genom tiderna är fortfarande ”Tjejer snackar om att föda barn. De ska bara veta hur det är när en kille är riktigt förkyld...” eftersom den är ganska sann.

När killar blir det minsta sjuka går de genast från de stora, starka vikingar de vanligtvis är till en snörvlande, ynklig pojke som helst av allt vill sitta i mammas knä och bli klappad på huvudet. Och nu råkar det vara så att jag är inte mycket sämre själv: när jag är sjuk är det så synd om mig så det inte går att förstå. För tillfället är jag faktiskt inte jättekrasslig, mest lite hängig i största allmänhet och småförkyld, men när jag är sjuk på riktigt – då finns det inte ord för att beskriva hur miserabel jag är. Då är jag Smärtfylld, och Ensam. Med varenda tiondels grad feber stiger min olycka och jag vill bara gråta rakt ut. Efter mamma förstås. Och det är på riktigt, den som skulle skratta åt mig i ett sånt läge skulle drabbas av det onda ögat och dö en ond, bråd, död. Men nu är det som sagt inte så illa.

Åh fy, jag nös. Jag måste nog gå och vila lite........