ordpyttipanna

Sedan jag flyttade bor jag nuförtiden i hus. Det är något jag inte gjort på nästan tio år, och det är minst sagt lite ovant. Men ganska skönt ändå. Positiva saker med att bo i hus: oavasett storlek på hus har man helt plötsligt en annan dimension av plats. Istället för exakt antal kvadratmeter talar man mer om antal våningar. Det finns skrymslen, och vrår, och lite extra garderober. Och en liten bod på tomten. Och utrymmet under trappen. Och..ja, ni förstår. Det är lite ovant. (För övrigt är tydligen det här huset straxt över 200 kvm, som kuriosa.)
Annat trevligt är att man inte har grannar att störa sig på på samma vis. Och så det faktum att det nästan varje dag doftar nygrillat i området - det är härligt.

Men så minns man helt plötsligt det mindre mysiga, nu när sommaren är här; myror. Jag är inte överdrivet fjantig som person, men förutom kackerlackor (antal, storlek etc är fullkomligt oviktigt - existensen i sig är vidrig) har jag lite svårt för saker som envisas med att krylla. Och krylla är som bekant det myror är riktigt bra på. Jag kan bjuda på ett husmorstips när jag ändå är igång: Glöm inte en bit vattenmelon i en väska som står på golvet i källaren. Du har vips alldeles för många hyresgäster i sagda väska. De är mätta, lyckliga och fruktansvärt dåliga på att betala hyra. (Jag kan erkänna att mina husmorstips inte är på en överlägsen nivå, men nog så användbara ändå.)
Fast egentligen heter de inte myror. De heter Frasse. Kan det måhända finnas en historia bakom? Javisst.

För rätt många år sedan vid det här laget, när jag jobbade ute i urskogen Taxinge och bodde i lillslottet på ägorna (egentligen en barack, men det låter inte lika bra), så var Karro och hälsade på mig där. Vi satt i mitt sovrum och tittade på film, när hon tar en sväng ut i köket. På väg tillbaka in stannar hon på tröskeln mellan sovrummet och hallen, tittar ner i golvet och säger: "Du har en myra i din hall...."
Jag vet fortfarande inte riktigt vart jag fick det ifrån, men utan att tänka efter, och utan att ens lyfta på huvudet svarar jag: "Ja, han bor där. Han heter Frans, brukar kalla honom för Frasse."
Karro stod kvar och plirade lite till och upplyste sedan om att Frasse just uppenbarade sig i fem upplagor till och frågade vad han så att säga heter i plural?
"En Frasse - flera Frassar. Kom nu så vi kan titta färdigt på filmen."

Det låter mycket trevligare på det viset. Men, när man börjar dagen med att dammsuga nedanför sängen för att våga sätta ned fötterna, då hjälps det inte att de heter Frasse - jag tycker inte om dem ändå....!!

Min entusiastiska träning i början av året har hållit ut längre än det genomsnittliga nyårslöftet, men i och med sjukdom, lätt hjärnskakning och diverse andra trevligheter jag företagit mig ett tag nu har det varit dåligt med guldstjärnor på träningskontot.
Förutom lite träningspass nu och då försöker jag släpa mig iväg till gymmet. För guds skull inte för att gymma, jag är inte i behov av mer muskler. (Det är den officiella versionen, men i ärlighetens namn tycker jag det är så obehagligt med all träningsvärk som jag vet väntar mig....) Utan jag går dit för att springa, antingen på löpband eller cross trainer. Poängen med allt detta från början var ju nämligen att jag under ett mycket svagt ögonblick i höstas när skolan började fick för mig att jag ska springa VårRuset. Genom att säga det högt visste jag att jag inte skulle komma undan. Det stämde bra, och jag roddade ihop ett lag glada flickor från klassen och nu är således Team Sopis anmälda till årets VårRus!

Följaktligen har det blivit nödvändigt att på något vis försöka få min kropp i sådan form att den klarar av att springa fem km utan att....nej, ja, att klara av det helt enkelt. Innan skulle andnöd skett efter 1 km, lättare koma efter 2 km och om jag till äventyrs skulle få för mig att krypa några meter till skulle hjärtstilleståndet vara ett faktum.
Envis som jag är vägrar jag att springa ute än så länge, vilket betyder att jag måste transportera mig till ett gym för att kunna avverka mina fem km. Idag efter lunchen i skolan gick jag till Frisskiss, mest för att jag släpat på mina träningsgrejer - jag hade egentligen inte alls någon lust att springa. När jag stod på bandet kom en kille och knatade upp på bandet bredvid. 30-årsåldern, solbränd, muskler. Jag tyckte minsann han kikade på displayen på mitt löpband, men jag stod som bäst och förmanade mig själv att han säkerligen skiter fullständigt i mig och min löpning, var nu inte så paranoid, när han 15 sekunder senare säger till mig med ett leende och på lagom go' och gla' göteborgska:
"Ökade du nu för att jag tittade??"
Jag fick indignerat fram mellan mina andningsuppehåll att:
"Nä, det gjorde jag faktiskt INTE! Men jag funderade på det....."

Tror du jag är så lättpåverkad?
Svaret är naturligtvis ja.

Nu har det nästan gått en vecka, och eftersom energin använts till att packa, flytta och överleva har jag helt enkelt inte orkat skriva i mitt lilla skötebarn.
Men nu har jag då flyttat färdigt, typ. Förutom alla saker som ska upp till pappa, de ska transporteras på fredag. I fredags fick jag låna Familjens bil under dagen och köra grejer; de har en stor volvo kombi - det är lysande. Det där om att jag skulle klara allt det här själv var ju för övrigt helfånigt och naturligtvis var jag tvungen att vika mig och be om hjälp. Jag talade ynkligt om för klasskamrat Pauliina att jag insett att jag faktiskt inte kan allt själv, och kan hon kanske hjälpa mig????? Klart hon gjorde.
Den stora fina volvon var jättebra - när man kom på hur man startade den. Jag öppnade bilen, satte mig i den, insåg att det faktiskt inte fanns något tändningslås, konstaterade kvickt att det heller inte fanns någon nyckel - och sen tog det stopp. Jag kliade mig i huvudet, synade blippen jag tagit mig in i bilen med och hoppades att jag med ren tankevilja skulle kunna starta bilen. Jag fullkomligt vägrade ringa och tala om att blondinen inte klarar av att starta bilen. Blondinen hittade så småningom knappen det stod "start" på - och tryckte på den. Jamense då startade bilen. I situationen kändes det faktiskt långsökt.....

Sen gick det faktiskt framåt efter det. I helgen har jag städat lägenheten jag flyttar ifrån, och det är inte så lätt måste jag säga. Städ á la flyttstäd försvåras helt klart när lägenheten fortfarande är full med saker. Men jag bar, staplade, flyttade, meckade - och städade. Och igår kände jag mig ovanligt jäkla bra. Jag är till vardags rätt fenomenal på att påpeka mina brister, men igår var jag redo att skriva ett epos om min egen storhet.
Jag fick sällskap av Danne igår kväll, vilket alltid är trevligt. Danne är expert på att ta med sig efterrätt; men när han klev in genom dörren med en förpackning chokladpudding och en grädde kändes det lite jobbigt. Eftersom jag packat ned köket...Men i sann Kajsa Warg-anda tog jag vad jag havde (havde?) och blev själv imponerad av vad man kan lyckas med med en såskastrull och en ballongvisp i miniformat.

Idag flyttade jag över mig själv och de sista sakerna. Nu när jag var uppe och gjorde en kopp te frågade A hur det går för mig, och jag kunde stolt tillstå att jag packat upp nästan allt.
"Oj, har du till och med fått upp teven??"
"Till och m...den började jag ju med."
Problemet är bara att..den är liksom inte rak. TV'n lutar, framåt. Och jag vet inte varför, eller vad man ska göra åt saken. Jag står här, tittar på mackapären, och allt jag hör i mina öron är är Jonas Gardell.

"TV'n är sne...."

TV'n ramlar på Ulrika.

"Pappa pappa, Ulrika gråter!!"

Jajustdet, jag ska flytta.
Anledningen till det är sammanfattningsvis att den lägenhet jag bor i nu är en andrahandslägenhet med tidsbestämt kontrakt som kostar mig oproportionerligt mycket pengar som student. Eftersom den heller aldrig kommer bli min är det inte värt att göra investeringen. Alltså ska jag flytta. Och såhär är det; jag ska flytta till Familjen jag jobbar hos. De har ett rum över med egen ingång, där ska jag alltså husera tills vidare. Det blev bestämt för ett bra tag sedan, men det är väl först nu verkligheten kommit ikapp: jag flyttar nämligen i helgen.

Eftersom jag ska bli inneboende är det omöjligt att ta med alla mina saker, så min pappa är jättesnäll och upplåter delar av deras förråd tills vidare. Men alltså ska allt packas i olika kategorier; det jag ska ha med mig, det som ska ställas hos pappa och sedan några pryttlar som får bo hos mamma. (Pappa bor uppe i Gävle, därför är det några saker jag gärna vill ha kvar i stockholms-området.) Jag råkar ha en väldig rutin på att flytta, och tyckte bestämt den här gången att "Jag kan själv!", och hittills har det gått...ganska bra. Men det tar rätt lång tid att packa när man liksom vill leka med alla saker man hittar hela tiden...




Jag är faktiskt väldigt organiserad, och märker alla lådor mycket noga. De saker som ska stå hos pappa har en stor lapp med mitt namn, och sedan en mindre med innehållet. Men ibland kan jag erkänna att jag undrar själv varför jag överhuvudtaget bryr mig om att märka dem.



Från att jag började lägga saker i lådan till att den var färdigpackad och skulle stängas hade jag hunnit glömma vad jag började med, jag visste bara att det sista jag la ned var vaser. Nåja, det blir väldigt spännande att packa upp på det här viset.

När man ska flytta måste man ju ta tag i sånt man skjutit upp. Till exempel att den där lilla knappen man trycker ned när man ska öppna ugnen kanske gick av för..ja, ett tag sen, kan man säga. Jag har inte riktigt vetat vad man ska göra åt det, och alltså låtit bli. Inte förrän för en vecka sedan påpekade kära mamma att jag faktiskt bor i en hyreslägenhet och poängen med det är väl att de ska komma och laga sånt när något pajar?
Så jag hittade fastighetsskötaren och ringde honom, han lovade att komma efter helgen. Han var nyss här, det tog honom 30 sekunder att komma in, laga min lucka och sedan gå igen. Tänk om, bara tänk om, jag kommit på tanken att ringa honom tidigare, då hade jag alltså inte behövt öppna min ugn med en kökskniv de senaste fyra månaderna....

Jag känner att jag måste tillägna Fluffy ett inlägg. Vem är då Fluffy? Man skulle ju kunna göra det lätt för sig och säga: det är min katt. Men det är inte sant; det är nämligen inte alls min katt. Det är Karros katt, som jag har varit kattvakt åt. Ehm...i tio månader. Man kan säga att jag är hennes förmyn..hm, fosterma...skitsamma: jag har matat skrället.
Vill börja med att klargöra en sak: jag hatar katter. Jag förstår inte alls poängen med dem; de är lömska och inte särskilt söta när de väl blivit större än en tennisboll. De får gärna existera, bara inte under mitt tak. Det kan kanske få en att undra varför hon då skulle bo hos mig, och det är helt enkelt för att eftersom Karro vet vad jag tycker om katter så vet jag att när hon ringer mig och säger med en dramatisk röst att "Fluffy har ingenstans att booo...", så betyder det att jag är hennes sista utväg. Alltså säger jag ja. Försöker därmed inbilla mig att katter visst är söta, trevliga, rara.

Sen kom Fluffet.


Oh yes, en riktig liten muntergök.
En ca 12 år gammal perser, med mer attityd - och hår - än jag. Vi bråkade om soffan, om vem som skulle dammsuga upp allt hennes hår och om vem som fick kudden vid läggdags. Resultat: jag förlorade jämt. Det tog två veckor innan jag överhuvudtaget kunde sova ordentligt eftersom jag inte var van vid att någon knatade runt på mig när jag försökte sova. Det var ju naturligtvis nödvändigt att ligga under min näsa hela natten, så jag absolut inte kunde andas.
Varje dag jag kom hem kom hon knatande ut i hallen och talade om att: "MJAU!". Utom ibland, när hon säkerligen var sur för något jag gjort, då satt hon bara där och tittade på mig. Fnös. Och till slut kom det oftast "...Mjauu."
Fluffys sätt att säga välkommen är att nysa på folk. Det är även hennes sätt att säga godmorgon (sjukt ofräscht...).

En lustig sak hos le Fluff är att hon älskar när man sjunger för henne. Några veckor efter hennes ankomst i somras började Allsång På Skansen, vilket innebär att jag skrålade för fulla muggar hemma i soffan. Då kom hon sättande som en missil och hoppade upp i soffan och skuttade i princip upp på min bröstkorg för att riktigt kunna syna mig och vad jag höll på mig. Jag lärde mig att det var ett bra sätt att hitta henne på: gömde hon sig var det bara att sjunga en skvätt så kom hon farande.
Och ibland, när fröken var på sjusärdeles bra humör...så sjöng hon med. Jag försökte sjunga in en sång förut på telefonen och skicka över till Martin, jag tror det tog tre omtagningar och två dörrar emellan oss innan jag fick till en version där Fluffy inte la på en överstämma. "...Mjaauuu. MEEEJJAAAUUUUUU!" Vackert.
Efter ett tag började hon visa sina goda sidor, måste jag erkänna. Hon kan vara söt. Eller. Ja. Utseende är inte allt. Men i alla fall, hon gillar faktiskt att gosa. Satt jag still kom hon och satte sig i mitt knä. Låg jag ner och läste en bok låg hon på min mage och spann (mjukt och skönt förstår ni). Hon ville umgås, fast på sina egna villkor. Om det var min idé att hon skulle sitta nära så kunde jag glömma det - då gick hon av ren principsak.



Hon älskar att ligga på väskor. Alltså uppskattade hon säkert min förmåga att lägga dem överallt.
Anledningen till att jag pratar om henne i då-tid är för att hon inte bor hos mig längre. Jag ska flytta, och kan inte ta med skrället. Karro är inte tillbaka från sina äventyr än så min kära Linda och hennes familj har åtagit sig att ta hand om henne ett tag framöver.
Och vad är det mest irriterande med allt det här?? Jo, att jag saknar henne. Hon. Vann. Igen. Fan.

Jag gissar att de flesta här i världen insett att jag är en vandrande katastrof - alternativt, ibland för äventyrs skull, cyklande katastrof - men här har vi en ny: springande katastrof.
Det jag kan tycka är jobbigt med att ofta råka i trubbel är att det alltid är på så pinsamma sätt. När jag efteråt ska berätta börjar det alltid med sympati ("Jag ramlade av cykeln och bröt näsan..." - "Nää, stackare! Vad hände??!"), men sen när sanningen kommer fram, och jag aldrig har någon riktigt giltig anledning att förklara mig med ("..alltså...jag höll på att tappa min keps, så jag sträckte mig efter den och typ..skulle bromsa samtidigt.") så slutar det alltid med ett komplett asgarv. Alltså, att vara sen till skolan för att man varit på skallröntgen, det genererar hemskt många sympatier. När jag förklarar att anledningen är att jag sprang in i en klätterställning i lekparken - då framkallar det minst lika många, om inte fler, tokskratt. Är det så att jag kan klandra dem? Definitivt inte, jag skrattar ju själv.

Så, som jag nämnde i fredags sprang jag in i en klätterställning i lekparken. Jag missade liksom en nivå av järnstolparna och fick en i huvudet när jag skulle springa igenom. Det gjorde förvisso ont, men eftersom jag inte svimmade eller kräktes ansåg jag att jag mådde bra. Den där huvudvärken ville bara inte försvinna, men jag har liksom inte riktigt haft tid att ta det lugnt. För att göra saken lite, lite bättre var jag på gymmet och sprang en halvmil i måndags, och det är ju tydligen helt fel. (Jag säger ju det: motion kan inte vara bra.)

Efter påtryckningar igår från omgivningen gick jag i morse till vårdcentralen. Jag fick en tid två timmar senare och fick sedan äran att träffa dagens hjälte. Läkaren var dagens hjälte av flera anledningar: 1. Han var gänglig, hade dålig hållning och stora glasögon, 2. Tysk brytning och hette Doktor Koffler, 3. den viktigaste: Han gav intryck av att vara mer förvirrad än jag. (En anledning till det var nog att han började med att fråga "Mår du bra?" Jag tänkte svara "Absolut, jag är här för inredningen", men nöjde mig med "Eeh, njaa...?")
Han lyssnade på vad jag hade att säga, vände sig om mot datorn och efter några minuters knapprande vände han sig tillbaka och talade om att han skickat remiss till röntgen i Skärholmen. En akutremiss. Det räcker ju för att man ska bli bara lite kissnödig.

När jag skulle lägga mig ned för datortomografin insåg jag dock att jag antagligen inte hade livshotande skador, eftersom jag orkade lägga energi på att gnälla över att jag var tvungen att ta ur näspiercingen...
Det som var spännande var att jag var tvungen att åka tillbaka till första vårdcentralen för att dagens hjälte skulle tala om vad röntgen visade. En rätt onödig resa kan man tycka då den inte visade så mycket. "Inga inre blödningar." Varför det gör ont är "Ja, men det är lite hjärnskakning." Jaha. Sådärja. Inget att bråka om förstås.

Inte för att jag har mer ont nu än innan - det gör precis lika ont - men nu när jag fått svar på att det faktiskt är något som är fel, då har min självömkan släppts fri. Synd om mig. Ensam.
Jag vill ju ha nån här som klappar mig på axeln, tar med mat och choklad och tar hand om mig. Kom igen nu. Dörren står öppen! Yalla yalla!

Idag var dagis stängt, vilket ledde till en himla massa kvalitetstid med Plutt, samt en till knodd från dagis. Knodden kallade allt för Kåmpis hela tiden, varför han nog får fortsätta heta det.
Att vara med småbarn är fullkomligt utmattande. Vi var i lekparken och lekte. Jag hade full koll på knoddarna så de inte trillade ned från någon klätterställning - men vem ser efter Ullis?? Inom tre minuter från ankomst hade jag tjongat in skallen i en järnstolpe från en klätterställning. Såklart. Det är farligt med lekplatser...

Jag fick utmärkelsen Häxan Kex-coco. Min specialitet var tydligen att jaga gossarna, så runt runt for jag. Jag har väl för fasen inte klättrat så mycket - eller åkt rutschkana - på 15 år - jag är osmidig och utan balanssinne.
När jag för sjuttielfte gången klättrat upp i ställningen och de skjutit mig med sina osynliga lasrar och spindelmannen-nät sa Kåmpis att "Du kan vara död nu, om du vill." Det där tolkade jag som "PAUS!!" och låg som en platt pannkaka på marken. I 1,5 sekund fick jag vila innan jag hörde "Leveru?" Det var alltså dags att köra igång igen.

När vi kom in igen skulle vi leka med alla leksaker i precis hela Arons rum. Jag antar i alla fall det eftersom de skulle dra fram precis varenda pinal.
Vi lekte med dinosaurier, och allt var väldigt rättvisst uppdelat tyckte de. Alla hade nämligen två dinosaurier var.

Plutts dinosaurier:


Kåmpis dinosaurier:



Mina dinosaurier jag blev tilldelad:



Ja, helt rättvist, uppenbart.

Jag kan inte låta bli att följa upp vad som hänt gällande mitt sl-kort sen sist det omnämndes. Rent praktiskt har det inte hänt nånting, för jag har nämligen fortfarande inget kort, men några spännande samtal har jag haft.
I torsdags ringde jag till SL för att påpeka att jag var kortlös, och tjejen jag pratade med - naturligtvis av det intelligentare slaget - gick in och kollade på Mitt Sl och talade om att ett nytt kort hade blivit skapat åt mig den 10 mars. Det var ju en hel vecka tidigare och man undrade vilken brevduva de hade skickat det med? Eftersom de faktiskt skapat kortet var hon noga med att påpeka, ordagrant: "Det är inte vårt fel." Utan det är ju Postens fel - det är ju dem som inte levererat det. Personligen bryr jag mig inte ett dugg om vems fel det är; jag vet att det inte är mitt fel och jag vill bara kunna åka tunnelbana.
Förutom upplysningen om att det inte var deras fel, fick jag bara ett tips: "Ring Posten." Ring Posten? Hej Posten, har ni sett mitt SL-kort? Vad fan är det för råd?

Men nåväl, för att kunna säga att jag följt alla instruktioner tänkte jag att då ringer jag väl Posten då. Via mammas sambo fick jag veta att Posten har en kundservice man kan ringa, så jag slog dem en pling. Jag förklarade läget, fullkomligt opartiskt naturligtvis, men fick dem ändå att dela min åsikt att SL är inkompetenta idioter. Det är ju inte så att det är rekommenderad post, vilket innebär att det är mer eller mindre stört omöjligt att spåra. Jag bor liksom inte i Morjärv; byn har fler än 243 invånare - det blir en del post.
Men det gjorde att jag kunde ringa SL igen och helt uppriktigt tala om att jag följt deras ovärderliga råd om att ringa Posten.
"Jag ringde Posten, men tydligen har inte de koll på alla brev som skickats den senaste veckan....." Efter den kommentaren var jag inte ett dugg populär hos tjejen på kundservice och hon bad mig dröja ett litet tag. Efter ett litet ganska långt tag kom hon tillbaka och kom med ett nytt ovärderligt råd: Spärra kortet så skickar vi ut ett nytt."
Så det har jag gjort nu. Det nya ska komma inom 2-7 arbetsdagar.......