ordpyttipanna

Sedan jag flyttade bor jag nuförtiden i hus. Det är något jag inte gjort på nästan tio år, och det är minst sagt lite ovant. Men ganska skönt ändå. Positiva saker med att bo i hus: oavasett storlek på hus har man helt plötsligt en annan dimension av plats. Istället för exakt antal kvadratmeter talar man mer om antal våningar. Det finns skrymslen, och vrår, och lite extra garderober. Och en liten bod på tomten. Och utrymmet under trappen. Och..ja, ni förstår. Det är lite ovant. (För övrigt är tydligen det här huset straxt över 200 kvm, som kuriosa.)
Annat trevligt är att man inte har grannar att störa sig på på samma vis. Och så det faktum att det nästan varje dag doftar nygrillat i området - det är härligt.

Men så minns man helt plötsligt det mindre mysiga, nu när sommaren är här; myror. Jag är inte överdrivet fjantig som person, men förutom kackerlackor (antal, storlek etc är fullkomligt oviktigt - existensen i sig är vidrig) har jag lite svårt för saker som envisas med att krylla. Och krylla är som bekant det myror är riktigt bra på. Jag kan bjuda på ett husmorstips när jag ändå är igång: Glöm inte en bit vattenmelon i en väska som står på golvet i källaren. Du har vips alldeles för många hyresgäster i sagda väska. De är mätta, lyckliga och fruktansvärt dåliga på att betala hyra. (Jag kan erkänna att mina husmorstips inte är på en överlägsen nivå, men nog så användbara ändå.)
Fast egentligen heter de inte myror. De heter Frasse. Kan det måhända finnas en historia bakom? Javisst.

För rätt många år sedan vid det här laget, när jag jobbade ute i urskogen Taxinge och bodde i lillslottet på ägorna (egentligen en barack, men det låter inte lika bra), så var Karro och hälsade på mig där. Vi satt i mitt sovrum och tittade på film, när hon tar en sväng ut i köket. På väg tillbaka in stannar hon på tröskeln mellan sovrummet och hallen, tittar ner i golvet och säger: "Du har en myra i din hall...."
Jag vet fortfarande inte riktigt vart jag fick det ifrån, men utan att tänka efter, och utan att ens lyfta på huvudet svarar jag: "Ja, han bor där. Han heter Frans, brukar kalla honom för Frasse."
Karro stod kvar och plirade lite till och upplyste sedan om att Frasse just uppenbarade sig i fem upplagor till och frågade vad han så att säga heter i plural?
"En Frasse - flera Frassar. Kom nu så vi kan titta färdigt på filmen."

Det låter mycket trevligare på det viset. Men, när man börjar dagen med att dammsuga nedanför sängen för att våga sätta ned fötterna, då hjälps det inte att de heter Frasse - jag tycker inte om dem ändå....!!