Blixten på löpbandet
Min entusiastiska träning i början av året har hållit ut längre än det genomsnittliga nyårslöftet, men i och med sjukdom, lätt hjärnskakning och diverse andra trevligheter jag företagit mig ett tag nu har det varit dåligt med guldstjärnor på träningskontot.
Förutom lite träningspass nu och då försöker jag släpa mig iväg till gymmet. För guds skull inte för att gymma, jag är inte i behov av mer muskler. (Det är den officiella versionen, men i ärlighetens namn tycker jag det är så obehagligt med all träningsvärk som jag vet väntar mig....) Utan jag går dit för att springa, antingen på löpband eller cross trainer. Poängen med allt detta från början var ju nämligen att jag under ett mycket svagt ögonblick i höstas när skolan började fick för mig att jag ska springa VårRuset. Genom att säga det högt visste jag att jag inte skulle komma undan. Det stämde bra, och jag roddade ihop ett lag glada flickor från klassen och nu är således Team Sopis anmälda till årets VårRus!
Följaktligen har det blivit nödvändigt att på något vis försöka få min kropp i sådan form att den klarar av att springa fem km utan att....nej, ja, att klara av det helt enkelt. Innan skulle andnöd skett efter 1 km, lättare koma efter 2 km och om jag till äventyrs skulle få för mig att krypa några meter till skulle hjärtstilleståndet vara ett faktum.
Envis som jag är vägrar jag att springa ute än så länge, vilket betyder att jag måste transportera mig till ett gym för att kunna avverka mina fem km. Idag efter lunchen i skolan gick jag till Frisskiss, mest för att jag släpat på mina träningsgrejer - jag hade egentligen inte alls någon lust att springa. När jag stod på bandet kom en kille och knatade upp på bandet bredvid. 30-årsåldern, solbränd, muskler. Jag tyckte minsann han kikade på displayen på mitt löpband, men jag stod som bäst och förmanade mig själv att han säkerligen skiter fullständigt i mig och min löpning, var nu inte så paranoid, när han 15 sekunder senare säger till mig med ett leende och på lagom go' och gla' göteborgska:
"Ökade du nu för att jag tittade??"
Jag fick indignerat fram mellan mina andningsuppehåll att:
"Nä, det gjorde jag faktiskt INTE! Men jag funderade på det....."
Tror du jag är så lättpåverkad?
Svaret är naturligtvis ja.
