ordpyttipanna

Nu har det nästan gått en vecka, och eftersom energin använts till att packa, flytta och överleva har jag helt enkelt inte orkat skriva i mitt lilla skötebarn.
Men nu har jag då flyttat färdigt, typ. Förutom alla saker som ska upp till pappa, de ska transporteras på fredag. I fredags fick jag låna Familjens bil under dagen och köra grejer; de har en stor volvo kombi - det är lysande. Det där om att jag skulle klara allt det här själv var ju för övrigt helfånigt och naturligtvis var jag tvungen att vika mig och be om hjälp. Jag talade ynkligt om för klasskamrat Pauliina att jag insett att jag faktiskt inte kan allt själv, och kan hon kanske hjälpa mig????? Klart hon gjorde.
Den stora fina volvon var jättebra - när man kom på hur man startade den. Jag öppnade bilen, satte mig i den, insåg att det faktiskt inte fanns något tändningslås, konstaterade kvickt att det heller inte fanns någon nyckel - och sen tog det stopp. Jag kliade mig i huvudet, synade blippen jag tagit mig in i bilen med och hoppades att jag med ren tankevilja skulle kunna starta bilen. Jag fullkomligt vägrade ringa och tala om att blondinen inte klarar av att starta bilen. Blondinen hittade så småningom knappen det stod "start" på - och tryckte på den. Jamense då startade bilen. I situationen kändes det faktiskt långsökt.....

Sen gick det faktiskt framåt efter det. I helgen har jag städat lägenheten jag flyttar ifrån, och det är inte så lätt måste jag säga. Städ á la flyttstäd försvåras helt klart när lägenheten fortfarande är full med saker. Men jag bar, staplade, flyttade, meckade - och städade. Och igår kände jag mig ovanligt jäkla bra. Jag är till vardags rätt fenomenal på att påpeka mina brister, men igår var jag redo att skriva ett epos om min egen storhet.
Jag fick sällskap av Danne igår kväll, vilket alltid är trevligt. Danne är expert på att ta med sig efterrätt; men när han klev in genom dörren med en förpackning chokladpudding och en grädde kändes det lite jobbigt. Eftersom jag packat ned köket...Men i sann Kajsa Warg-anda tog jag vad jag havde (havde?) och blev själv imponerad av vad man kan lyckas med med en såskastrull och en ballongvisp i miniformat.

Idag flyttade jag över mig själv och de sista sakerna. Nu när jag var uppe och gjorde en kopp te frågade A hur det går för mig, och jag kunde stolt tillstå att jag packat upp nästan allt.
"Oj, har du till och med fått upp teven??"
"Till och m...den började jag ju med."
Problemet är bara att..den är liksom inte rak. TV'n lutar, framåt. Och jag vet inte varför, eller vad man ska göra åt saken. Jag står här, tittar på mackapären, och allt jag hör i mina öron är är Jonas Gardell.

"TV'n är sne...."

TV'n ramlar på Ulrika.

"Pappa pappa, Ulrika gråter!!"