ordpyttipanna

Idag var dagis stängt, vilket ledde till en himla massa kvalitetstid med Plutt, samt en till knodd från dagis. Knodden kallade allt för Kåmpis hela tiden, varför han nog får fortsätta heta det.
Att vara med småbarn är fullkomligt utmattande. Vi var i lekparken och lekte. Jag hade full koll på knoddarna så de inte trillade ned från någon klätterställning - men vem ser efter Ullis?? Inom tre minuter från ankomst hade jag tjongat in skallen i en järnstolpe från en klätterställning. Såklart. Det är farligt med lekplatser...

Jag fick utmärkelsen Häxan Kex-coco. Min specialitet var tydligen att jaga gossarna, så runt runt for jag. Jag har väl för fasen inte klättrat så mycket - eller åkt rutschkana - på 15 år - jag är osmidig och utan balanssinne.
När jag för sjuttielfte gången klättrat upp i ställningen och de skjutit mig med sina osynliga lasrar och spindelmannen-nät sa Kåmpis att "Du kan vara död nu, om du vill." Det där tolkade jag som "PAUS!!" och låg som en platt pannkaka på marken. I 1,5 sekund fick jag vila innan jag hörde "Leveru?" Det var alltså dags att köra igång igen.

När vi kom in igen skulle vi leka med alla leksaker i precis hela Arons rum. Jag antar i alla fall det eftersom de skulle dra fram precis varenda pinal.
Vi lekte med dinosaurier, och allt var väldigt rättvisst uppdelat tyckte de. Alla hade nämligen två dinosaurier var.

Plutts dinosaurier:


Kåmpis dinosaurier:



Mina dinosaurier jag blev tilldelad:



Ja, helt rättvist, uppenbart.