Hjärnskakning
Jag gissar att de flesta här i världen insett att jag är en vandrande katastrof - alternativt, ibland för äventyrs skull, cyklande katastrof - men här har vi en ny: springande katastrof.
Det jag kan tycka är jobbigt med att ofta råka i trubbel är att det alltid är på så pinsamma sätt. När jag efteråt ska berätta börjar det alltid med sympati ("Jag ramlade av cykeln och bröt näsan..." - "Nää, stackare! Vad hände??!"), men sen när sanningen kommer fram, och jag aldrig har någon riktigt giltig anledning att förklara mig med ("..alltså...jag höll på att tappa min keps, så jag sträckte mig efter den och typ..skulle bromsa samtidigt.") så slutar det alltid med ett komplett asgarv. Alltså, att vara sen till skolan för att man varit på skallröntgen, det genererar hemskt många sympatier. När jag förklarar att anledningen är att jag sprang in i en klätterställning i lekparken - då framkallar det minst lika många, om inte fler, tokskratt. Är det så att jag kan klandra dem? Definitivt inte, jag skrattar ju själv.
Så, som jag nämnde i fredags sprang jag in i en klätterställning i lekparken. Jag missade liksom en nivå av järnstolparna och fick en i huvudet när jag skulle springa igenom. Det gjorde förvisso ont, men eftersom jag inte svimmade eller kräktes ansåg jag att jag mådde bra. Den där huvudvärken ville bara inte försvinna, men jag har liksom inte riktigt haft tid att ta det lugnt. För att göra saken lite, lite bättre var jag på gymmet och sprang en halvmil i måndags, och det är ju tydligen helt fel. (Jag säger ju det: motion kan inte vara bra.)
Efter påtryckningar igår från omgivningen gick jag i morse till vårdcentralen. Jag fick en tid två timmar senare och fick sedan äran att träffa dagens hjälte. Läkaren var dagens hjälte av flera anledningar: 1. Han var gänglig, hade dålig hållning och stora glasögon, 2. Tysk brytning och hette Doktor Koffler, 3. den viktigaste: Han gav intryck av att vara mer förvirrad än jag. (En anledning till det var nog att han började med att fråga "Mår du bra?" Jag tänkte svara "Absolut, jag är här för inredningen", men nöjde mig med "Eeh, njaa...?")
Han lyssnade på vad jag hade att säga, vände sig om mot datorn och efter några minuters knapprande vände han sig tillbaka och talade om att han skickat remiss till röntgen i Skärholmen. En akutremiss. Det räcker ju för att man ska bli bara lite kissnödig.
När jag skulle lägga mig ned för datortomografin insåg jag dock att jag antagligen inte hade livshotande skador, eftersom jag orkade lägga energi på att gnälla över att jag var tvungen att ta ur näspiercingen...
Det som var spännande var att jag var tvungen att åka tillbaka till första vårdcentralen för att dagens hjälte skulle tala om vad röntgen visade. En rätt onödig resa kan man tycka då den inte visade så mycket. "Inga inre blödningar." Varför det gör ont är "Ja, men det är lite hjärnskakning." Jaha. Sådärja. Inget att bråka om förstås.
Inte för att jag har mer ont nu än innan - det gör precis lika ont - men nu när jag fått svar på att det faktiskt är något som är fel, då har min självömkan släppts fri. Synd om mig. Ensam.
Jag vill ju ha nån här som klappar mig på axeln, tar med mat och choklad och tar hand om mig. Kom igen nu. Dörren står öppen! Yalla yalla!
