ordpyttipanna

Vem uppfann ett bra ställe? Vem kom för första gången på att "Nejmen, jag lägger den här, på ett bra ställe"?
Det spelar ingen roll vad det är för något, kvittot på de superdyra skorna, bilnycklarna, busskortet eller visakortet - det är inget bra ställe. Vet du varför? För då hade det nämligen legat där från början..!

Hur går dessa processer egentligen till? Vi har alla varit där. Man står där och ska ha något som är spårlöst försvunnet. Men jag hade det ju här...liksom nyss. Tänker så det knakar. Hittar gymkortet tre veckor (alternativt månader) senare i ytterfacket på datorväskan.
Om vi backar bandet då.

Du har tagit din jacka som hänger över en stol. När du gör det ramlar några grejer ur fickan, däribland sagda gymkort. Trots att det alltid förut gått hur bra som helst att ha gymkortet där ramlade det ju faktiskt ur nu. Då måste det flyttas på och du får en snilleblixt att stoppa det i datorväskan du har hängande över axeln. "Det facket går ju att stänga med blixtlås, jag lägger det där, det är ett bra ställe." Och där stannar vi bandet !

Varför, oh, varför går inte varningsklockor igång där? Genast vid tankegången "det är ett bra ställe" borde hjärnan själv reagera på att det här kan. Inte. Stämma.
Brukar du använda datorväskan? Nej. Har du den överhuvudtaget någonsin till gymmet? Definitivt inte. Skulle du komma på tanken att leta där? Skulle inte tro det va.
Hur kunde det då räknas som ett bra ställe? Baserat på ett blixtlås?
Passet i bokhyllan, lånekortet i köksskåpet, baddräkten i lådan med utklädningskläder - alla hemskt bra ställen.

När ska vi få in i huvudet att så fort man tänker "..det är ett bra ställe.." så är det inte det?
Och ja, jag säger "vi" - för jag vägrar tro att jag är den enda.

Eller!?