ordpyttipanna

Jag känner att jag måste tillägna Fluffy ett inlägg. Vem är då Fluffy? Man skulle ju kunna göra det lätt för sig och säga: det är min katt. Men det är inte sant; det är nämligen inte alls min katt. Det är Karros katt, som jag har varit kattvakt åt. Ehm...i tio månader. Man kan säga att jag är hennes förmyn..hm, fosterma...skitsamma: jag har matat skrället.
Vill börja med att klargöra en sak: jag hatar katter. Jag förstår inte alls poängen med dem; de är lömska och inte särskilt söta när de väl blivit större än en tennisboll. De får gärna existera, bara inte under mitt tak. Det kan kanske få en att undra varför hon då skulle bo hos mig, och det är helt enkelt för att eftersom Karro vet vad jag tycker om katter så vet jag att när hon ringer mig och säger med en dramatisk röst att "Fluffy har ingenstans att booo...", så betyder det att jag är hennes sista utväg. Alltså säger jag ja. Försöker därmed inbilla mig att katter visst är söta, trevliga, rara.

Sen kom Fluffet.


Oh yes, en riktig liten muntergök.
En ca 12 år gammal perser, med mer attityd - och hår - än jag. Vi bråkade om soffan, om vem som skulle dammsuga upp allt hennes hår och om vem som fick kudden vid läggdags. Resultat: jag förlorade jämt. Det tog två veckor innan jag överhuvudtaget kunde sova ordentligt eftersom jag inte var van vid att någon knatade runt på mig när jag försökte sova. Det var ju naturligtvis nödvändigt att ligga under min näsa hela natten, så jag absolut inte kunde andas.
Varje dag jag kom hem kom hon knatande ut i hallen och talade om att: "MJAU!". Utom ibland, när hon säkerligen var sur för något jag gjort, då satt hon bara där och tittade på mig. Fnös. Och till slut kom det oftast "...Mjauu."
Fluffys sätt att säga välkommen är att nysa på folk. Det är även hennes sätt att säga godmorgon (sjukt ofräscht...).

En lustig sak hos le Fluff är att hon älskar när man sjunger för henne. Några veckor efter hennes ankomst i somras började Allsång På Skansen, vilket innebär att jag skrålade för fulla muggar hemma i soffan. Då kom hon sättande som en missil och hoppade upp i soffan och skuttade i princip upp på min bröstkorg för att riktigt kunna syna mig och vad jag höll på mig. Jag lärde mig att det var ett bra sätt att hitta henne på: gömde hon sig var det bara att sjunga en skvätt så kom hon farande.
Och ibland, när fröken var på sjusärdeles bra humör...så sjöng hon med. Jag försökte sjunga in en sång förut på telefonen och skicka över till Martin, jag tror det tog tre omtagningar och två dörrar emellan oss innan jag fick till en version där Fluffy inte la på en överstämma. "...Mjaauuu. MEEEJJAAAUUUUUU!" Vackert.
Efter ett tag började hon visa sina goda sidor, måste jag erkänna. Hon kan vara söt. Eller. Ja. Utseende är inte allt. Men i alla fall, hon gillar faktiskt att gosa. Satt jag still kom hon och satte sig i mitt knä. Låg jag ner och läste en bok låg hon på min mage och spann (mjukt och skönt förstår ni). Hon ville umgås, fast på sina egna villkor. Om det var min idé att hon skulle sitta nära så kunde jag glömma det - då gick hon av ren principsak.



Hon älskar att ligga på väskor. Alltså uppskattade hon säkert min förmåga att lägga dem överallt.
Anledningen till att jag pratar om henne i då-tid är för att hon inte bor hos mig längre. Jag ska flytta, och kan inte ta med skrället. Karro är inte tillbaka från sina äventyr än så min kära Linda och hennes familj har åtagit sig att ta hand om henne ett tag framöver.
Och vad är det mest irriterande med allt det här?? Jo, att jag saknar henne. Hon. Vann. Igen. Fan.