Optiker
Jag ska till optikern idag för synundersökning. Jag medger att det är behövligt eftersom jag senast igår stod och kisade mot en caféskylt – med STORA bokstäver – som befann sig fem meter bort. ”Borde jag se det där?” ”På väggen? Eeh…JA.”
Men, är det ingen mer än jag som får prestationsångest av synundersökningar? Jo men vänta nu, det kan man visst få, sluta tänk att jag är galen. Man sitter där och de byter styrkor hit och dit, man får två olika att välja mellan och ska svara gång på gång om jag ser bäst med ”Den? Eller den?” Varje år sen jag var fyra har jag suttit där, känt en antydan till kallsvett och riktigt känt hur mitt svar är minst sagt livsavgörande – Tänk om jag svarar fel!? Mitt svar bestämmer ju vad de utgår från, och tänk om jag i all min förvirring svarar fel gång på gång och till slut har de byggt linser eller glasögon åt mig som jag inte ser ett dugg med? Jag minns alla dessa gånger jag suttit där i vanmakt och allt jag egentligen velat göra är att skrika rakt ut ”JAG VEEET INTE!! JAG ÄR HALVBLIND - DE SER JU PRECIS LIKADANA UT!!”
Fast det gör jag aldrig. Jag anlägger en funderarmin och ger sken av att riktigt tänka efter. ”Jadu, den trettisjätte där – den var riktigt bra.”
I slutändan när de plågat mig färdigt inser jag nu att de brukar avsluta med att säga ”Ja, det här var ungefär som du hade sist.” Och då känner jag alltid att ”Yes, jag svarade rätt.”
Svarar jag rätt idag månntro?
