ordpyttipanna

Imorse uttryckte Plutt (nyblivna 4 år) sin kärlek med ren och skär sanning.

Storebror pratade om något som skulle hända när man blir gammal, tyvärr minns jag inte riktigt vad det var för något. I vilket fall tittade Plutt på mig och lyckades på något vis låta medlidande, när han sa: "Fast du är redan ganska gammal..." Tack hjärtat.

Jag skulle hjälpa honom på med vantarna, och han är väldigt noga med att de ska dras upp, över jackärmen, så det inte ska komma in något under kanten. Typ snö, eller en bläckfisk. Det är ju faktiskt hela 27,5 meter till dagis så naturligtvis hinner ju mycket hända på den biten. Jag pratade med Pelle samtidigt och gjorde tydligen inget tillfredsställande jobb med vantarna, för jag fick veta att: "Du är inte så bra på det här du." Jag svarade "Tack för feedbacken", men han förstod nog inte riktigt.

Återigen var de lite fundersamma över min funktion här i världen. Plutt frågade:
"Är du en mamma?"
"Nej...jag är ju inte det.." Trots att jag är så gammal. Tack för att du påpekar det.
"....är du en pappa?"
(Återhållet skratt) "Nej, inte det heller."
"Vilken tur att du har oss då. För när du får barn vet du hur man gör."

FNUTTE!