ordpyttipanna

Jag hade verkligen bestämt mig för att under helgen som var skulle jag söka sommarjobb. Inga undantag, inga undanflykter - nu är det allvar.
Alltså satt jag igår kväll, söndag, ungefär 22.15 och började fundera på vart jag skulle börja någonstans. Jag gick in på platsbanken och hittade några olika saker att söka. Jag jobbar faktiskt i princip hellre vartsomhelst än att inte ha något jobb alls.
Långt efter läggdags såg jag att Skansen hade en annons inne om sommarjobb. Och de skulle ha rekryteringsträff 7e mars. Vänta nu.....det är ju måndag! Alltså läge att peta ihop ett personligt brev, så jag kunde skriva ut och ta med det och CV. Skansen är superhärligt, om det är någonstans jag skulle vilja jobba i kiosk eller med fast food - då ska det vara Skansen! (Rekryteringsträff går för övrigt till så att det är en drop in där man får lämna CV och får ungefär två minuter på sig att sälja in sig själv till en intervjuare. That's it.)

Idag efter seminariet fick jag med mig Zara från klassen som råkade bära runt på en bunt av sina CV och åkte till rekryteringsträffen på Arbetsförmedlingen City. Vi traskade in i lokalen och blev dirigerade en trappa upp. En trappa upp var fullkomligt smockat med folk och vi ställde oss i en kö. Vi kände oss ganska omgående som rent ut sagt...gamla, men det är ju säkert fint att kunna höja medelåldern i ett rum med i alla fall fem år genom att kliva in. Vi blev tilldelade papper att fylla i med våra personuppgifter. Trots att övriga närvarande gick någonstans på lågstadiet var det ändå bara jag som hade pennfodral med mig - alltså var jag snäll och lånade ut pennor. Alla mina pennor är dessutom i glada färger, först lånade jag ut en lila. Då frågade killen som stod bredvid om han också fick låna en. Jag tänkte roa mig med att se hur snabbt man kan förtjäna en snyting, så jag sa "Jaa. Du får en blå, för du är pojke..." och så vände jag mig till en tjej och sa "..och du får en roosa...Nån osäker som vill ha en brun?" Jag fick dock inget stryk, jag blev nästan lite besviken.

Upplägget för träffen gick i temat kaos. Det fanns inget vettigt kösystem, utan de delade ut lappar med siffror. För att göra läget lit´mer förvirrat var lapparna i tre olika nyanser av blått. Grått, blått och grönt enligt dem - men även för oss som inte är färgblinda var det hemskt svårt att se någon skillnad. Med andra ord kändes det som leken "Under hökens vingar kom" som man lekte när man var liten. De stod längst fram och ropade en siffra och impulsen att svara "Vilken fääärg???" var nästintill överväldigande.
Medan syreläget snabbt arbetade sig mot en nolla stod vi i en stor klump, ungefär som en skock får, och väntade på att de skulle ropa ens siffra. Det lilla kösystem som fanns spolierades av lapparna.
Det var mycket påfrestande måste jag säga att stå där och höra "Grön 15!" "Blå 37!" och inte ropa "Bingo!" Jag hade en vag känsla av att det inte skulle hjälpa mig i längden. Alltså sa jag det bara en gång....
Vi stod och filosoferade om huruvida de själva tyckte att de hade ett vinnande koncept. Det här lär ju inte vara första året Skansen har hundratals sökande till sommarjobb, är det såhär de gör varje år? Då vet jag vilket jobb jag vill ha nästa år - hålla kurser i organisering.

När det äntligen blev min tur frågade intervjuaren "Jaha, vad vill du berätta om dig?"
"...eeh....Jag kan dansa också?"
Okej, jag skötte mig nog rätt bra, även fast jag har föga hopp om att de kommer höra av sig. Bland en triljon sökande vågar jag nog inte lita på att jag är tillräckligt snygg, jagmenarkompetent. De skulle höra av sig inom tre dagar om de var intresserade i alla fall, så i vilket fall behöver vi inte vänta så länge jag och Zara. Håll tummarna!