Spårvagnen
Dagens tema: Spårvagnen i Stockholm! Det kan givetvis väcka några funderingar, såsom; vad är det? Finns det en sån? Och vad spelar det för roll? Naturligtvis ska vi besvara alla sådana frågor i dagens timme.
Förra våren påbörjades arbetet med att bygga en spårvagnslinje i Stockholm, den utgår i princip från Sergels torg och går sedan ut till Djurgården. Det är ett mycket, mycket, dyrt projekt. De började riva upp marken och ställde till med kaos i centrala Stockholm. Sedan kom de på en liten bit in i Juni att..javisst ja, hon den däringa Prinsessan ska ju gifta sig, då skulle det ju vara bra om det här var färdigt, när det kommer så mycket fint folk till hufvudstaden. I och med att det är ett byggprojekt ligger vi naturligtvis efter tidsplanen...
På så sätt gjorde de ett redan dyrt projekt ännu dyrare genom att sätta in folk att jobba dygnet runt tills skräpet var färdigt. Och nog minsann hann de klippa det röda bandet innan Vickan gängade sig, det ska de väl få erkänt.
I efterhand har man dock insett att vägen de tryckt in spåren i inte är så bra heller, vilket gör att de inom en tio års period kommer vara tvungna att dra upp hela skiten och börja om från början. Heja.
Då spårvagnen togs i trafik tog de bort alla bussar till Djurgården. Det hela fungerar ytterst dåligt, spårvagnarna går inte lika ofta, det är inte alltid alla får plats, jag har hört från människor som jobbar på Skansen att man vissa gånger inte får komma med för att det är för fullt. Och alternativet att istället ta bussen finns alltså inte. Pittoreskt att ta spårvagnen, absolut, men uppenbarligen dysfunktionellt. Men då jag själv har kunnat cykla har jag inte orkat ondgöra mig över detta mer än nödvändigt. Tills igår!
Jag cyklade till Skansen för att börja jobba kl 09.00. Utanför Skansen måste jag således korsa dessa spår, för att komma över gatan och fram till entrén. När det regnar blir dessa spår inget annat än snorhala, och när jag tog mig över gatan flög cykeln åt ett håll medan jag dessvärre flög åt ett annat, rakt ned i asfalten. Inget gick helt sönder i mig, utan jag klarade mig med blåmärken, skrapsår och diffusa invärtes smärtor. Men det här är spårvagnens fel!
Vad var poängen med den här spårvagnen från början? Vad är det för mindervärdeskomplex Stockholm hade som gjorde att de kände att de måste tävla med Göteborg?? Vi är inte Sveriges framstjärt - och det är okej.
Vi är inte goa, vi är inte glada, vi säger inte schex - och vi har ingen spårvagn. Låt det vara så!
Uppskattning från staden
För att återkoppla till min trafiklyrik vill jag uppmärksamma om något jag fick på väg till jobbet igår morse. När jag cyklade över bron till Skanstull (som jag för övrigt var nära att flyga av - det är helt galet vad det blåser) och kom ner till trafiklysena såg jag en skylt där det stod "Snart får du något - som tack för att du cyklar!" Jag tolkade det som att det snart skulle komma nya cykelbanor, eller kanske ställas ut cykelpumpar på bra, och tillgängliga, platser. Men nehe serdu, utan snart var riktigt snart och 30 meter senare stod en glad och trevlig äldre man och delade ut påsar till oss som kom cyklande, med avsändare Stockholm Stad. I den fann man förvisso inga extraordinära grejer, utan saker som en festis, en cykelkarta, lite rabattkuponger och dextrosol, i sådana förtjusande förpackningar som visas nedan på bilden.
Det hela ledde mig i vilket fall kvickt till insikten att: vilka får inte såna här presenter? Vilka får inte ett tack för hur de transporterar sig genom staden? Jo - kan det vara bilister kanske. Sug på den du.
Dagen är kommen - åh jag triumferar
Det gick inte fort alla metrar, egentligen inte alls så många metrar - men framåt gick det. Mitt mål var att ta mig framåt utan att gå, och det lyckades jag med. Om jag till äventyrs skulle få för mig att göra om det hela skulle man kunna sikta in sig på att få en vettig tid också, men just nu klamrar jag mig fast vid känslan jag hade när jag tog mig över mållinjen: att vara nöjd. Det gick naturligtvis hyfsat raskt över, men jag försöker hålla fast känslan!
Det höll på att bli dramatiskt; mitt lag ville nämligen inte ha mig med. Jag har blivit lite förkyld de senaste dagarna och i förmiddags satt jag och kände att min kroppstemperatur höll på att stiga över vad brukligt är. I min självömkan sms'ade jag Pauliina och talade om att jag inte mår någe bra. När hon fick kännedom om min begynnande feber ville hon inte låta mig springa. Hanna ville inte ens ha mig där, utan tyckte att jag skulle stanna hemma i sängen och ta igen mig. Som väl är är jag enivsare än de flesta getter här i världen och vann således argumentationen.
När Palle ringde för hälsostatus på eftermiddagen diskuterade vi vilken ansträngningsnivå jag skulle ligga på under loppet. Vi hade inte alls samma åsikt. Vår version av VårRuset höll på att bli en brottningsmatch där hon brottar omkull mig och håller mig nere så jag inte skulle kunna springa. Om det inte vore för att den där lilla snärtan är ungefär en kvadriljon gånger mer vältränad än jag, skulle jag ju kunnat springa ifrån henne bara, så hon inte fick tag på mig...Den strategin la jag dock ned med en gång då risk för failure var överhängande.
Jag har en app i telefonen där man spelar alfapet (på engelska) mot andra som har samma app. Jag har ett bräde igång med en av lagkamraterna, Erica. Tjugo minuter innan vi skulle träffas plingar min telefon till, och det står att "Ericacall just played "pain" for 16 points". Efter en smärre skrattattack såg jag över mina bokstäver och kontrade genast med ordet "help". Underbart!
Kontentan av det hela är att jag älskar mina goa lagkamrater, från min underbara klass. Och jag är nöjd, över det faktum att jag tog mig igenom. Jag kom, jag såg, jag segrade.
Trafiklyrik
Sluta försök köra över mig.
Se efter när du svänger, kör och parkerar,
Och sluta sikta på de som motionerar.
Du tycker säkert att jag är i vägen,
Men jag känner mig en skvätt benägen,
Att upplysa om att det här är min fil,
Så håll dig i din egen med din fula bil.
Du som hamnade bakom ratten,
Hur det gick till det vete katten.
Då du inte trafikreglerna vet,
Bör du ta dig ännu en titt i ditt flingpaket.
Under kalaspuffarna kanske finns,
En lathund för när du inte minns,
Hur man visar andra i trafiken en gnutta respekt,
Vore det ändå inte lite käckt -
Om jag fortfarande vore vid liv i slutet av dan?
Så håll dig ur min cykelfil för fan.
Att komma till insikt
Nu är VårRuset inte ens en vecka bort - och jag har just varit ute och sprungit en runda. Och jag insåg en sak: jag HAR INGEN KONDITION. !
Rundan är på cirka 2,5 km och det gick i en takt som en permobil (den icke trimmade varianten) skulle kunna köra om. Varva till och med. Hur fasen tänkte jag som anmälde mig till ett lopp där man ska transportera sig en halvmil utan något som helst fordon?? Tjockisar ska jaga glassbilen och inget annat.
HJÄLP MIG!!
Helgen i bilder
Mina nya skor jag fick av mamma. Rätt storlek - heja!!
Den superfina tårtan min duktiga Sofia gjorde till mig att ta med på den försenade födelsedagsmiddagen hemma hos mamma. Jättefin och jättegod. Ibland är jag lite korkad bara...De där halva sakerna som ligger på såg ut som kokosnötter. Efter en empirisk undersökning visade det sig att de smakar kokosnötter. Varför jag då var tvungen att fråga Sofia vad det var för något är lite oklart. Intelligensen riktigt strålade ut från mig när jag fick svaret: "Det är kokosnötter." Det visste jag väl...
Mycket vackra blommor jag fick från fastrarna och kusinen. Precis sådär vackra var de när de kom hem till mig - sen uppfattade de praxis och började dö. Men de där första timmarna var härliga...
Observera att det är rosa och står prinsessa - övrig bildtext är överflödig.
(Äsch, som att jag kan hålla mig. Det bästa med det där kortet är att det är det andra sånt jag fått - bara den här födelsedagen. Det andra var dessutom från Johan och innehöll texten "Från en prinsessa till en annan". Underbart.)
Jag fick min födelsedagspresent från Sofia också - det sjukt fina Tomas Sabo-armbandet jag har på mig på bilden. Och idag var jag och valde ut min första berlock - en rosa converse! Nästa berlock jag har på span är en liten rultig bulldogg, men den får vänta till ett speciellt tillfälle, helt enkelt baserat på priset...de är inte gratis :)
Och så en söndagspromenad med söndagspromenadsällskapet de luxe, även kallad Magnus. Söndagspromenaderna är alltid soliga - vilket väder det än är.
Sådärja, det var väl det viktigaste. Eftersom sidan bråkar så mycket med mig är jag nöjd om den ens går att ladda upp. Jag tror den protesterar mot att jag skriver så sällan....
Frasse
Sedan jag flyttade bor jag nuförtiden i hus. Det är något jag inte gjort på nästan tio år, och det är minst sagt lite ovant. Men ganska skönt ändå. Positiva saker med att bo i hus: oavasett storlek på hus har man helt plötsligt en annan dimension av plats. Istället för exakt antal kvadratmeter talar man mer om antal våningar. Det finns skrymslen, och vrår, och lite extra garderober. Och en liten bod på tomten. Och utrymmet under trappen. Och..ja, ni förstår. Det är lite ovant. (För övrigt är tydligen det här huset straxt över 200 kvm, som kuriosa.)
Annat trevligt är att man inte har grannar att störa sig på på samma vis. Och så det faktum att det nästan varje dag doftar nygrillat i området - det är härligt.
Men så minns man helt plötsligt det mindre mysiga, nu när sommaren är här; myror. Jag är inte överdrivet fjantig som person, men förutom kackerlackor (antal, storlek etc är fullkomligt oviktigt - existensen i sig är vidrig) har jag lite svårt för saker som envisas med att krylla. Och krylla är som bekant det myror är riktigt bra på. Jag kan bjuda på ett husmorstips när jag ändå är igång: Glöm inte en bit vattenmelon i en väska som står på golvet i källaren. Du har vips alldeles för många hyresgäster i sagda väska. De är mätta, lyckliga och fruktansvärt dåliga på att betala hyra. (Jag kan erkänna att mina husmorstips inte är på en överlägsen nivå, men nog så användbara ändå.)
Fast egentligen heter de inte myror. De heter Frasse. Kan det måhända finnas en historia bakom? Javisst.
För rätt många år sedan vid det här laget, när jag jobbade ute i urskogen Taxinge och bodde i lillslottet på ägorna (egentligen en barack, men det låter inte lika bra), så var Karro och hälsade på mig där. Vi satt i mitt sovrum och tittade på film, när hon tar en sväng ut i köket. På väg tillbaka in stannar hon på tröskeln mellan sovrummet och hallen, tittar ner i golvet och säger: "Du har en myra i din hall...."
Jag vet fortfarande inte riktigt vart jag fick det ifrån, men utan att tänka efter, och utan att ens lyfta på huvudet svarar jag: "Ja, han bor där. Han heter Frans, brukar kalla honom för Frasse."
Karro stod kvar och plirade lite till och upplyste sedan om att Frasse just uppenbarade sig i fem upplagor till och frågade vad han så att säga heter i plural?
"En Frasse - flera Frassar. Kom nu så vi kan titta färdigt på filmen."
Det låter mycket trevligare på det viset. Men, när man börjar dagen med att dammsuga nedanför sängen för att våga sätta ned fötterna, då hjälps det inte att de heter Frasse - jag tycker inte om dem ändå....!!
Poesi på min ära
Jag knatade runt på stan för att plocka upp löshår som Christian beställt för att använda i mitt hår. Jag hade redan en hel del isatt och gick runt med mina solglajjor på och kände mig ganska glassig. Lite lagom snygg alltså.
Gick förbi en affär med massa jackor, och tänkte passa på att gå in och prova en. Anledningen till det var förvisso att jag trodde de hade skinnjackor där. Det visade sig att så icke var fallet, utan de flesta jackor, samt övriga kläder, gick i något sorts militärstuk. Personligen tycker jag att folk - icke äkta militärer - som går runt i kamoflaugekläder borde vara föremål för tvångsslakt, men jag hittade några jackor som var helt svarta.
En kille som jobbar där kom fram och frågade, på ett sätt som visade hur service minded han var, om jag behövde någon hjälp. Jag stod och höll i en jacka jag precis skulle prova, när han säger,:
"De där jackorna är ganska stora i storleken, så du kan ju börja med en xs."
Herregud så service minded!
Lätt mållös höll jag på att hiva ur mig det första jag kom att tänka på "Det var banne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades" men eftersom inte alla sett Karl-Bertil Jonsson var det inte säkert han skulle förstå referensen. Dessutom har jag ju faktiskt inte konfirmerat mig, om vi nu ska vara helt petiga. Nästa tanke var att det är synd att det inte är socialt accepterat att fria till en främmande karl på stående fot.
Jag ville ju behålla honom....!!
Mäklar-skola
Det fick mig att tänka på det där med mäklare, och hur de framställer saker och ting. Vad får de lära sig i skolan egentligen?
"Hej och välkomna till dagens seminarium. Idag ska vi behandla begreppet skönmålning. På grund av platsbrist delar vi sal med politikerna idag, de kommer ändå ha nytta av det här. Så, vem vet vad skönmålning är?"
Elev 1 viftar entusiastiskt med sin lilla hand: "Är det som när mamma säger att lillebror är speciell, och inte mobbad?"
"Ja, ungefär så. Det handlar om att hitta andra sätt att beskriva saker på. Vad skulle man till exempel kunna kalla ett hus med avskavd färg, icke fungerande avlopp och endast en gnutta asbest?"
Flera elever viftar med sina händer, men Elev 2 får frågan: "Snickarglädje?"
"Helt rätt! Här får du ett visitkort som belöning. Den som svarar rätt på nästa fråga får ha skjorta och slips imorgon."
1,5:a på söder, nära till Tantolunden, förening utan lån, det finns gym, föreningen har båt.
Javisst, på söder i all ära. Byggnaden kan i bästa fall beskrivas som ett komplex, som dessutom ligger precis bakom Södersjukhuset. Ergo: det såg ut som en ombyggd flygel från sjukhuset. Mysfaktor njaa på den.
Vid närmare utforskning visar det sig att det där med "utan lån" var något av en tänjd sanning. "Föreningen har lån, men de kan betala dem om de vill." Typ. Varför de inte ville betala dem var något oklart. På min fråga angående när senaste stambytet var gjort blev svaret "aldrig". Det var ju förvisso ärligt, men att han sen fortsätter med att tala om att byggnaden är ju faktiskt bara från 50-60-talet någon gång så det är alltså många år kvar till stambyte, fick mig att undra lite vad han bor i för husvagn till vardags.
Men! Båten då? Okej, vi hade väl förvisso inte väntat oss att en Viking Line-båt skulle ligga nere i Årstaviken och vänta, men den lille ekan vi såg på bild var inte överdrivet imponerande. Det var liksom lite oklart om det ingick åror....
Så, slutsats då. Hade jag varit lite bättre på att småljuga och homestyla hade man ju kunnat fundera på att bli mäklare.
Helt lysande Sickan
Min vän Micke ringde och berättade vad han haft för sig på vägen hem från jobbet. Det finns i princip bara ett sätt att misslyckas med att åka tunnelbana: att ha icke giltig biljett och på det råka ut för en kontrollant. Micke som är 26 år gammal och åkte på ungdomsbiljett krävdes på en förklaring av den mycket skeptiske kontrollanten.
"Hur gammal är du?"
Tänk tänk tänk..ingen idé att ljuga, ber han om leg är det kört ändå.
"26."
"Men det här är ju en ungdomsbiljett."
Hmm...men om jag....
"Ja, men jag är student."
Vänta nu, hur var det relevant?
"Jag är student, och jag trodde jag åkte på rätt biljett." (Redaktionens anmärkning: Micke har inte öppnat en bok sedan 2004)
"Okej. Har du CSN-kort?"
Skit.
"Neej...det har man ju aldrig behövt använda till nåt. He. He."
Alla studenter gnäller väl på CSN, är det inte så?"
"Jag har pluggat sen januari och åkt på det här, och jag trodde jag gjorde rätt, men nu får jag stå mitt kast helt enkelt. Bla bla bla lätt moralpredikan i martyrstuk."
Kan de inte skriva ut böterna bara så jag får gå härifrån, fan vad det här är pinsamt.
"Vart åkte du ifrån?
"Danderyds sjukhus. Jag pluggar till sjuksköterska, jag har min praktik där."
(Ännu en red anm: praktik? Efter fyra månader? Det faktum att Micke passerat både Universitetet och KTH med tunnelbanan slog honom inte, han hade alltså kunnat dra till med precis vad som helst. Som varit mer troligt.)
"Nu gör vi såhär. Vi skriver ut en bot till dig, och så går du till ett SL-center och visar upp den och ditt CSN-kort, och så makulerar de den åt dig."
Lysande. Om jag haft ett CSN-kort. Låt mig bara gå.
Micke får till slut gå därifrån med sin bot på 1200 kr och går med snabba steg längs perrongen. Han hör att kontrollanten ropar efter honom och blir än en gång lite kissnödig. Vad vill de nu?
"Grabben! Det här är min handledare, jag har pratat med honom."
Handledaren: "Ja, jag hörde vad som hände. Vi löser det här, jag gillar såna som du. Såna som är raka och ärliga och erkänner att de gjort fel."
Åh herregud, jag är en dålig människa.
"Så vi river dina böter här och nu."
"!? Va?? Men gud vad snällt! Tack!!" Och sen har han mage att tillägga: "1200 kr är ju faktiskt mycket för en student..."
Slutet gott, allting gott. Hatten av för Micke som är helt makalös ibland.
Blixten på löpbandet
Min entusiastiska träning i början av året har hållit ut längre än det genomsnittliga nyårslöftet, men i och med sjukdom, lätt hjärnskakning och diverse andra trevligheter jag företagit mig ett tag nu har det varit dåligt med guldstjärnor på träningskontot.
Förutom lite träningspass nu och då försöker jag släpa mig iväg till gymmet. För guds skull inte för att gymma, jag är inte i behov av mer muskler. (Det är den officiella versionen, men i ärlighetens namn tycker jag det är så obehagligt med all träningsvärk som jag vet väntar mig....) Utan jag går dit för att springa, antingen på löpband eller cross trainer. Poängen med allt detta från början var ju nämligen att jag under ett mycket svagt ögonblick i höstas när skolan började fick för mig att jag ska springa VårRuset. Genom att säga det högt visste jag att jag inte skulle komma undan. Det stämde bra, och jag roddade ihop ett lag glada flickor från klassen och nu är således Team Sopis anmälda till årets VårRus!
Följaktligen har det blivit nödvändigt att på något vis försöka få min kropp i sådan form att den klarar av att springa fem km utan att....nej, ja, att klara av det helt enkelt. Innan skulle andnöd skett efter 1 km, lättare koma efter 2 km och om jag till äventyrs skulle få för mig att krypa några meter till skulle hjärtstilleståndet vara ett faktum.
Envis som jag är vägrar jag att springa ute än så länge, vilket betyder att jag måste transportera mig till ett gym för att kunna avverka mina fem km. Idag efter lunchen i skolan gick jag till Frisskiss, mest för att jag släpat på mina träningsgrejer - jag hade egentligen inte alls någon lust att springa. När jag stod på bandet kom en kille och knatade upp på bandet bredvid. 30-årsåldern, solbränd, muskler. Jag tyckte minsann han kikade på displayen på mitt löpband, men jag stod som bäst och förmanade mig själv att han säkerligen skiter fullständigt i mig och min löpning, var nu inte så paranoid, när han 15 sekunder senare säger till mig med ett leende och på lagom go' och gla' göteborgska:
"Ökade du nu för att jag tittade??"
Jag fick indignerat fram mellan mina andningsuppehåll att:
"Nä, det gjorde jag faktiskt INTE! Men jag funderade på det....."
Tror du jag är så lättpåverkad?
Svaret är naturligtvis ja.
Blodgivning - veckans goda gärning
Men däremot fick jag med Hanna! Hon har väl varit på väg dit av egen maskin, men behövde den där extra lilla knuffen för att få tummen ur. Som en sann stockholmare tog jag fram min vassaste armbåge och petade den rakt i hennes rygg - ända till blodcentralen. Inte för att det är jag som jobbar där, det är inte jag som är sjuk, det är inte jag som etc. - men jag blir alltid så stolt över de som lämnar blod. Jag själv har ju varit närmast paniskt nålrädd, har egentligen inte alls bra förutsättningar för att lämna blod, men ändå gör jag det. Och ändå har jag skrivit in mig i Tobiasregistret. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Nåväl, nog med sentimentaliteten. När man lämnat blod får man en present. (Idag fick jag dessutom en tia-lott för värvning av ny blodgivare och en bronsnål för att det var femte gången jag lämnade blod. Jag tänkte bjuda på glass för vinsten på tia-lotten, men den guldpeng jag vann får man knappt en piggelin för nuförtiden..) I alla fall, presenten; jag brukar ta vinglas, sist tog jag en nalle som fick heta Börje. Den här gången såg jag att de hade t-shirts med text. Det kunde ju vara både användbart och käckt tänkte jag och frågade om man fick en sån. Det kunde man visst få och tjejen gick iväg för att hämta en till mig. Hon återvände dock och sa att det tyvärr visst bara fanns i storlek S eller XL. Jag upplyste henne vänligt om att jag för tillfället inte alls är i behov av någon grytlapp utan kunde nöja mig med den stora storleken om det var på det viset.
Fin va? Jag tyckte det kändes lite fint och socionomaktigt. När jag däremot tog på mig tröjan såg jag att nedersta raden går inåt under brösten, så om jag inte står militäriskt rak i ryggen försvinner "behövs". Genast blev poängen lite oklar. Jag är där jag...där jag vadå för nåt? Där jag känner för? Där jag kan springa naken i solen?
Lite sådär jag trivs bäst i öppna landskap ungefär.
Alvedoncyklar och annat sattyg
Jag har inte alltför lång tid på mig innan jag ska gå, så jag tänkte att jag snabbt avhandlar det som just nu är en rätt stor del av tillvaron: cykling.
Jag har en blå pärla - tantcykel med tre växlar och cykelkorg - som jag trampar runt på genom Stockholm. Eftersom min tanke var att cykla till Skansen i sommar, så gjorde jag en snabb tripp till 90-talet och gick och köpte mig en cykeldator. Intressant investering insåg jag, eftersom jag inte har helt fungerande växlar eller bromsar på cykeln. (Och inte heller vet hur man sätter fast cykeldatorn utan den fortfarande ligger i sin påse.)
Min cykel heter Viola Linnéa. Ja, den har ett namn - och ja, jag är häftig. Jag har en hjälm också. Fast..nej, den är faktiskt inte alls häftig.
Det är en pärs att cykla genom stan - det är nämligen inte bara jag som tänker att jag ska cykla. Det är ungefär 75 tusen andra hurtbullar ute på gatorna i rusningstrafik, blandat med bilar och en eller två fotgängare. Att cykla till Skansen på helgen (ja, jag har faktiskt skött mig hittills) är inte heller kul. För Djurgården är full med turister, och tydligen är innehavet av en karta och kamera en legitim anledning att vara mitt i vägen. För guds skull; gå gärna mitt i vägen, men flytta dig när jag kommer cyklande. För både din och min skull...!
Och nu kommer vi här till mitt riktiga hatobjekt: Alvedoncyklarna. För den som inte kommer från Stockholm kan jag förklara att de är s.k. hyrcyklar, som man lånar och cyklar runt på. Det finns stationer runtom i hela stan där man kan hämta och lämna dem. Varför de kallas för alvedoncyklar är för att alvedon sponsrade dem, så de var helt blåa med en alvedonförpackning på. Nu har förvisso SvD tagit över sponsringen och därmed bytt reklam på dem, men för enkelhetens skull får de heta alvedoncyklar ändå.
Vad är det då som är så hemskt med dem? Jo - de som sitter på . . . ! Alvedoncyklister är som cyklarnas motsvarighet till söndagsbilister. De har ingen hjälm, de vet inte vart de ska - och det går sjukt sakta. Och eftersom de inte vet vart de ska, utan måste se sig om hela tiden cyklar de inte rakt och därför går det inte att cykla om. Dagen i-landsproblem? Icke! De bör såväl skjutas och förskjutas. Och förbjudas.
Nä, nu måste jag gå. Men var så säker på att tant Agda återkommer i frågan.
