ordpyttipanna

Nu har det nästan gått en vecka, och eftersom energin använts till att packa, flytta och överleva har jag helt enkelt inte orkat skriva i mitt lilla skötebarn.
Men nu har jag då flyttat färdigt, typ. Förutom alla saker som ska upp till pappa, de ska transporteras på fredag. I fredags fick jag låna Familjens bil under dagen och köra grejer; de har en stor volvo kombi - det är lysande. Det där om att jag skulle klara allt det här själv var ju för övrigt helfånigt och naturligtvis var jag tvungen att vika mig och be om hjälp. Jag talade ynkligt om för klasskamrat Pauliina att jag insett att jag faktiskt inte kan allt själv, och kan hon kanske hjälpa mig????? Klart hon gjorde.
Den stora fina volvon var jättebra - när man kom på hur man startade den. Jag öppnade bilen, satte mig i den, insåg att det faktiskt inte fanns något tändningslås, konstaterade kvickt att det heller inte fanns någon nyckel - och sen tog det stopp. Jag kliade mig i huvudet, synade blippen jag tagit mig in i bilen med och hoppades att jag med ren tankevilja skulle kunna starta bilen. Jag fullkomligt vägrade ringa och tala om att blondinen inte klarar av att starta bilen. Blondinen hittade så småningom knappen det stod "start" på - och tryckte på den. Jamense då startade bilen. I situationen kändes det faktiskt långsökt.....

Sen gick det faktiskt framåt efter det. I helgen har jag städat lägenheten jag flyttar ifrån, och det är inte så lätt måste jag säga. Städ á la flyttstäd försvåras helt klart när lägenheten fortfarande är full med saker. Men jag bar, staplade, flyttade, meckade - och städade. Och igår kände jag mig ovanligt jäkla bra. Jag är till vardags rätt fenomenal på att påpeka mina brister, men igår var jag redo att skriva ett epos om min egen storhet.
Jag fick sällskap av Danne igår kväll, vilket alltid är trevligt. Danne är expert på att ta med sig efterrätt; men när han klev in genom dörren med en förpackning chokladpudding och en grädde kändes det lite jobbigt. Eftersom jag packat ned köket...Men i sann Kajsa Warg-anda tog jag vad jag havde (havde?) och blev själv imponerad av vad man kan lyckas med med en såskastrull och en ballongvisp i miniformat.

Idag flyttade jag över mig själv och de sista sakerna. Nu när jag var uppe och gjorde en kopp te frågade A hur det går för mig, och jag kunde stolt tillstå att jag packat upp nästan allt.
"Oj, har du till och med fått upp teven??"
"Till och m...den började jag ju med."
Problemet är bara att..den är liksom inte rak. TV'n lutar, framåt. Och jag vet inte varför, eller vad man ska göra åt saken. Jag står här, tittar på mackapären, och allt jag hör i mina öron är är Jonas Gardell.

"TV'n är sne...."

TV'n ramlar på Ulrika.

"Pappa pappa, Ulrika gråter!!"

Jajustdet, jag ska flytta.
Anledningen till det är sammanfattningsvis att den lägenhet jag bor i nu är en andrahandslägenhet med tidsbestämt kontrakt som kostar mig oproportionerligt mycket pengar som student. Eftersom den heller aldrig kommer bli min är det inte värt att göra investeringen. Alltså ska jag flytta. Och såhär är det; jag ska flytta till Familjen jag jobbar hos. De har ett rum över med egen ingång, där ska jag alltså husera tills vidare. Det blev bestämt för ett bra tag sedan, men det är väl först nu verkligheten kommit ikapp: jag flyttar nämligen i helgen.

Eftersom jag ska bli inneboende är det omöjligt att ta med alla mina saker, så min pappa är jättesnäll och upplåter delar av deras förråd tills vidare. Men alltså ska allt packas i olika kategorier; det jag ska ha med mig, det som ska ställas hos pappa och sedan några pryttlar som får bo hos mamma. (Pappa bor uppe i Gävle, därför är det några saker jag gärna vill ha kvar i stockholms-området.) Jag råkar ha en väldig rutin på att flytta, och tyckte bestämt den här gången att "Jag kan själv!", och hittills har det gått...ganska bra. Men det tar rätt lång tid att packa när man liksom vill leka med alla saker man hittar hela tiden...




Jag är faktiskt väldigt organiserad, och märker alla lådor mycket noga. De saker som ska stå hos pappa har en stor lapp med mitt namn, och sedan en mindre med innehållet. Men ibland kan jag erkänna att jag undrar själv varför jag överhuvudtaget bryr mig om att märka dem.



Från att jag började lägga saker i lådan till att den var färdigpackad och skulle stängas hade jag hunnit glömma vad jag började med, jag visste bara att det sista jag la ned var vaser. Nåja, det blir väldigt spännande att packa upp på det här viset.

När man ska flytta måste man ju ta tag i sånt man skjutit upp. Till exempel att den där lilla knappen man trycker ned när man ska öppna ugnen kanske gick av för..ja, ett tag sen, kan man säga. Jag har inte riktigt vetat vad man ska göra åt det, och alltså låtit bli. Inte förrän för en vecka sedan påpekade kära mamma att jag faktiskt bor i en hyreslägenhet och poängen med det är väl att de ska komma och laga sånt när något pajar?
Så jag hittade fastighetsskötaren och ringde honom, han lovade att komma efter helgen. Han var nyss här, det tog honom 30 sekunder att komma in, laga min lucka och sedan gå igen. Tänk om, bara tänk om, jag kommit på tanken att ringa honom tidigare, då hade jag alltså inte behövt öppna min ugn med en kökskniv de senaste fyra månaderna....

Jag känner att jag måste tillägna Fluffy ett inlägg. Vem är då Fluffy? Man skulle ju kunna göra det lätt för sig och säga: det är min katt. Men det är inte sant; det är nämligen inte alls min katt. Det är Karros katt, som jag har varit kattvakt åt. Ehm...i tio månader. Man kan säga att jag är hennes förmyn..hm, fosterma...skitsamma: jag har matat skrället.
Vill börja med att klargöra en sak: jag hatar katter. Jag förstår inte alls poängen med dem; de är lömska och inte särskilt söta när de väl blivit större än en tennisboll. De får gärna existera, bara inte under mitt tak. Det kan kanske få en att undra varför hon då skulle bo hos mig, och det är helt enkelt för att eftersom Karro vet vad jag tycker om katter så vet jag att när hon ringer mig och säger med en dramatisk röst att "Fluffy har ingenstans att booo...", så betyder det att jag är hennes sista utväg. Alltså säger jag ja. Försöker därmed inbilla mig att katter visst är söta, trevliga, rara.

Sen kom Fluffet.


Oh yes, en riktig liten muntergök.
En ca 12 år gammal perser, med mer attityd - och hår - än jag. Vi bråkade om soffan, om vem som skulle dammsuga upp allt hennes hår och om vem som fick kudden vid läggdags. Resultat: jag förlorade jämt. Det tog två veckor innan jag överhuvudtaget kunde sova ordentligt eftersom jag inte var van vid att någon knatade runt på mig när jag försökte sova. Det var ju naturligtvis nödvändigt att ligga under min näsa hela natten, så jag absolut inte kunde andas.
Varje dag jag kom hem kom hon knatande ut i hallen och talade om att: "MJAU!". Utom ibland, när hon säkerligen var sur för något jag gjort, då satt hon bara där och tittade på mig. Fnös. Och till slut kom det oftast "...Mjauu."
Fluffys sätt att säga välkommen är att nysa på folk. Det är även hennes sätt att säga godmorgon (sjukt ofräscht...).

En lustig sak hos le Fluff är att hon älskar när man sjunger för henne. Några veckor efter hennes ankomst i somras började Allsång På Skansen, vilket innebär att jag skrålade för fulla muggar hemma i soffan. Då kom hon sättande som en missil och hoppade upp i soffan och skuttade i princip upp på min bröstkorg för att riktigt kunna syna mig och vad jag höll på mig. Jag lärde mig att det var ett bra sätt att hitta henne på: gömde hon sig var det bara att sjunga en skvätt så kom hon farande.
Och ibland, när fröken var på sjusärdeles bra humör...så sjöng hon med. Jag försökte sjunga in en sång förut på telefonen och skicka över till Martin, jag tror det tog tre omtagningar och två dörrar emellan oss innan jag fick till en version där Fluffy inte la på en överstämma. "...Mjaauuu. MEEEJJAAAUUUUUU!" Vackert.
Efter ett tag började hon visa sina goda sidor, måste jag erkänna. Hon kan vara söt. Eller. Ja. Utseende är inte allt. Men i alla fall, hon gillar faktiskt att gosa. Satt jag still kom hon och satte sig i mitt knä. Låg jag ner och läste en bok låg hon på min mage och spann (mjukt och skönt förstår ni). Hon ville umgås, fast på sina egna villkor. Om det var min idé att hon skulle sitta nära så kunde jag glömma det - då gick hon av ren principsak.



Hon älskar att ligga på väskor. Alltså uppskattade hon säkert min förmåga att lägga dem överallt.
Anledningen till att jag pratar om henne i då-tid är för att hon inte bor hos mig längre. Jag ska flytta, och kan inte ta med skrället. Karro är inte tillbaka från sina äventyr än så min kära Linda och hennes familj har åtagit sig att ta hand om henne ett tag framöver.
Och vad är det mest irriterande med allt det här?? Jo, att jag saknar henne. Hon. Vann. Igen. Fan.