ordpyttipanna

Jag måste börja med att påpeka att jag inte är någon blogg-blondin som inte kan slita sig från "BloggEN!!" i två dagar, utan jag råkar mest vara rätt mycket i behov av sysselsättning. Därav knapprandet.

Imorse upptäckte jag ett tillfälle det inte känns helt naturligt att socialisera. Jag är en rätt pratglad prick, men kl 07.10 på morgonen, när du ligger i en säng utanför en operationssal och väntar på att bli inrullad, då är det hyfsat svårt att hitta samtalsämnen att beta av med de andra patienterna som, precis som du själv, väntar på att bli inplockade för reparation.

"Jaha, vad gör du här då? Hårtransplantation? Nehe. Oj förlåt."

Det känns på något vis inte helt okej.

Bortsett smärtor, tristess och nålar som prompt ska sitta under huden, finns det faktiskt något annat jag inte är riktigt förtjust i på såna här ställen: Kläderna.
De kläder man får på sig till operation består av en rock, knästrumpor, blå tossor, hårnät och ett par underbyxor som med fördel och svängutrymme skulle kunna delas med Hagrid från Harry Potter.
På eftermiddagen fick jag rart nog en ny rock. Jag fick på mig den lagom till mitt eftermiddagsbesök faktiskt. Micke ringde och frågade om han fick komma förbi, eftersom han var på Fridhemsplan (alltså runt hörnet). Gossen beviljades audiens och hade klokt nog med sig en Kalle Anka-tidning till mig. När vi knatade ut från mitt rum log Micke lite, nickade mot min rock och påpekade hur fin den var.
"Nu ska du inte vara sån - jag har bivit uppgraderad: den här är ju stängd i rumpan i alla fall..."

Fortsättning följer, säkerligen.