ordpyttipanna

Ni vet hur barn tar efter personer de ser upp till? Att apa efter äldre syskon hör till naturlagarna, men även när det gäller andra saker. Man gillar AIK för att pappa gör det, man ska bli lärare när man blir stor - eftersom mamma är det.
Det känns ju fint att även jag kan bidra med mitt inflytande. Oklart hur givande detta är i längden, men igår kväll hördes ett otroligt plågat stönande från lekrummet, och när jag kom in där låg en mycket lidande Pelle, dramatiskt draperad över golvet och talade om att "Ulriiikaaaa, jag har ont i maaaageeen....!!" från en sekund till en annan. Jag var tvungen att dölja mitt leende medan jag plockade upp den sargade sju-åringen, bar honom till soffan och försökte bota mag-ontet med en saga. Det var inte riktigt bra efter en saga, utan det krävdes nog en liten till.
Lillebror verkade riktigt orolig för sin storebror, men jag försökte säga att jag har en fräck föraning om att storebror kommer överleva.
Och mycket riktigt; det försvann - lika mystiskt som det kom....

Detta har vi väl aldrig hört förut :) Jag vill nog också att någon läser sagor för mig när jag har ont i magen från och med nu.