ordpyttipanna

Jag älskar blommor. I första hand älskar jag att få blommor, men överhuvudtaget är de fina grejer. Livar upp ett tråkigt fönster, vackra färger och gröna blad.
Det finns dock ett problem: Jag kan inte ta hand om blommor. Alls. Det där med vackra färger och gröna blad - det är egentligen något jag bara läst om i böcker och hört i sagor, för så ser nämligen inte mina blommor ut. Jag har, med en närmast systematisk känsla, haft ihjäl allt från begonior till orkidéer och murgröna. Förut när jag kom hem från Kina hämtade Linda mig på flygplatsen (världens bästa flygtaxi, alltid lika trogen) med ett stort knippe plastblommor. "Välkommen hem! De här kan inte ens du ta död på!" Jag tackade översvallande och lyckligt - och tappade dem sen i marken. Ack dessa optimister.
Hur det gick med min balkong i somras när mamma lagt ut en massa pengar på att pryda den med blommor och möbler och massa grejer, det är fortfarande lite jobbigt att prata om...Men jag njöt de där två dagarna innan det gick utför.
Jag har faktiskt en kruka med blad jag hållt liv i i ungefär 1,5 år, och den krukan är det där undantaget som bekräftar regeln.

Baserat på det där undantaget får jag ibland små infall att jag ska skaffa mig en blomma. Jag inbillar mig helt fräckt att folk kan förändras och går och väljer ut en krukväxt i blomaffären och tar sedan hem den mot en säker död. (Jag vill försvara mig med att jag ett par gånger bett om ursäkt redan i affären faktiskt, jag vet ju ändå vad som komma skall.)
Detta var vad som hände idag. Efter att ha spenderat på tok för mycket tid med att utröna varför mitt modem inte vill fungera, tagit med mig modem x 2 och en av datorerna till the Phone House, bestämt mig för att jag inte går därifrån förrän jag kan surfa igen och tyst påmint mig själv var tredje minut om att det där lilla bordet med kritor och papper är till för barnen och inte till mig, tyckte jag att jag gjort mig förtjänt av en liten blomma att pigga upp lägenheten med. Jag gick minst fem varv runt den lilla blomaffären i Liljeholmens galleria, började med att välja ut en söt kruka och stod sen och värderade hur tåliga de olika blommorna såg ut att vara.
Idag måste jag lidit av högmod i 3D, för jag köpte två blommor..! När jag pratade med mamma nu ikväll frågade hon: "Vad köpte du för blommor, vet du det?" Då fnös jag indignerat och svarade: "Klart jag vet. En lila. Och en vit. Typ." 


            

Jag har väldigt stora ambitioner att dessa ska överleva. Och man säger ju att viljan räcker långt. Hoppas den räcker ända hem till mig. Jag vattnar dem ju. Och pratar med dem ("Men snälla, dö inte. Snääälla...."), men det hjälper inte.

Det är nog inte svårt att förstå varför jag gillar konceptet snittblommor. De får nämligen dö efter en vecka, det är väldigt sällan mitt fel. Ibland förstås, men väldigt sällan.