ordpyttipanna

Igår hade jag min...ehh, efterlängtade juridiktenta. Jag tror att det gick bra (peppar peppar). Antingen gick det jättebra eller käpprätt åt skogen. Frågar man mig gick det skitbra, men sist jag kollade får jag inte rätta min egen tenta. Himla fånigt, men vi hoppas på att jag och Einar har samma åsikt. Det är trevligt att vara färdig med juridiken (så länge jag får godkänt alltså), men det som känns ännu bättre är att jag är färdig med första terminen. Jag är hemskt medveten om att det är 6 terminer kvar, men varje termin känns som en milstolpe och jag har klarat denna i alla fall.

Efter en trevlig lunch med en stor bunt klasskamrater hade jag första dagen (kvällen) hos Familjen. Barnen består av Pelle, 6 år, och Plutt, 3,5. Jag som råkar älska barn tycker att det är väldigt underhållande med såna små liv, och de är rätt tacksamma att vara med. Det krävs helt enkelt inte jättemycket för att de där två ska bli glada. Min vana trogen köper jag tillgivenhet med socker, så vi bakade chokladbollar. Och som alltid annars fungerade det.

När man är i den åldern pratar man. Och så pratar man. Man andas ibland, men så pratar man. Och nu tänker väl alla som läser det här att "Ja, men då har ni ju något gemensamt!" men nu ska vi inte vara såna. Det väldigt charmiga är att det är så osammanhängande, det de pratar om är absolut inte något jag kan vara insatt i och faktiskt förstå. Pelle kom igång och började prata ganska snabbt, men Plutt tog lite längre tid på sig. MEN - helt plötsligt, mitt i maten och munnen full, då talade han om för mig att en på dagis kastat sand. Ganska omgående insåg jag att med tanke på klimatet måste detta ha hänt för ganska länge sen - i januari är sandlådan ganska igenfryst och har varit det ett bra tag. Och jo, det kom fram efter ett tag att det kanske var en stund sen. Dock värt att avhandlas naturligtvis.
När A och J kom hem från sin middag hade jag fått på knoddsen pyjamas. En trött liten Plutt stod och hängde sig fast vid mitt ben, och när föräldrarna såg det skrattade de lite och sa "Jaha, hur lång tid tog det där? Två timmar, snyggt gjort." Jag drog på mig mitt mest självbelåtna ansiktsuttryck, strök bort luggen och sa karismatiskt: "Still gått it" medan jag klappade barnet nådigt på huvudet.

Kontentan av det hela är att det kändes himla bra. På grund av att det hela kört ihop sig lite är den här veckan en smulans intensiv och jag har bland annat fått uppdraget att få upp dem ur sängen, färdiga och iväg till dagis och förskola onsdag till fredag denna veckan. I morse gick det fint, jag är fortfarande säker på att de hade vantar, mössor, byxor och två strumpor på sig när de kom fram. Det tog längre tid att klä på hunden ju...En hund utan päls är det synd om, speciellt på vintern. Resten av året är de bara fula, på vintern ska de behöva frysa på grund av det också..!

Det enda vettiga jag gjorde under resten av dagen var att gå och lämna blod. Det var lika spännande som vanligt, först skulle jag tjafsa med sköterskan om huruvida jag ska få lämna blod eller inte (det börjar snart kännas som tradition), och efter att hon ringt och frågat på något sorts huvudkontor (igen) och frågat om jag får lämna blod (igen), så blev det naturligtvis godkänt (igen). Efter sedvanligt rabalder hasplade jag ur mig att jag är rädd för nålar. Jag lovar att hon tog i lite extra då.... Jag valde en nalle som tack.


Jag tror att jag just bestämde mig för att döpa honom till Börje.

Måste förresten från det ena till det andra nämna något jag läste i Metro igår. Rubriken lyder:
Politiker körde bil utan körkort
Det handlar om en kristdemokrat i Stockholm som fått körkortet indraget på grund av fortkörning. Det hindrade honom dock inte från att transportera sig med sig själv bakom ratten den närmaste tiden. Inte bara körde han utan körkort, utan - med hans egna ord "Jag släppte av en person i bilen och körde mot rött. Det borde jag förstås inte ha gjort." Det är ju helt lysande att han kom till en sån insikt alldeles själv (eller så hjälpte polisen till), men ännu bättre är hans slutgiltiga kommentar: "Jag trodde jag hade behörighet att köra bil". Och jag som trodde att det var det körkortet var till för? Då väcks frågan, om han nu inte hade något körkort som sa att han fick köra bil - vem var det då? Kan det vara Gud månntro?