ordpyttipanna

En av de där bra sakerna med att plugga, och inte jobba, är att när man är trött på skolan - då kan man tala om det hur mycket man vill utan att bli utkastad. Följaktligen fungerar det också så att om du är trött på jobbet, så kan du klaga på det också: eftersom du ändå redan sagt upp dig. Man kan undra över hur man kan vara trött på ett jobb man inte ens jobbar på - men joho serru, det går alldeles fint.
Jag sa upp mig från coop i slutet av sommaren för att jag skulle börja plugga, men fortsatte ändå vara anställd på pappret året ut för att kunna hoppa in och baka någon gång om det skulle behövas, och styra upp framtida helgjobb så fort CSN slutade förstöra mitt liv (Det kommer väl i och för sig inte hända på tre år till, men ändå). Senare på hösten åkte jag dit och mer eller mindre sa upp mig igen. Jag talade om att jag inte ville jobba helger, och ville sluta helt på coop och börja om på ny kula så att säga. Med varning för social utfrysning genomled jag episoden.
Jag visste ju att jag bara var anställd året ut, alltså förväntade jag mig att nu i januari få ut min semesterersättning och i allmänhet känna att det där företaget var ett avslutat kapitel. Igår med lönespecen visade det sig ju dock att det absolut inte kan gå så smärtfritt. Jag är fortfarande anställd och fick ut en imponerande månadslön på noll kronor och noll öre. Ett samtal till lönekontoret var fruktlöst då hon hade semester där, så jag gav mig på att ringa Gubbis och pratade med chefen.

"Varför är jag fortfarande anställd hos er?"
"...För att jag inte sagt upp dig."
"Men!? Jag har ju sagt upp mig två gånger - hur många gånger ska man behöva säga upp sig egentligen?"
"Ja...tre då."
"Jag vet att ni tycker om mig, men någon måtta får det vara. Vad ska jag göra nu då?"
"Äta nudlar."
"Men JOHANNES!"
"Okej, du måste komma hit och skriva på ett papper."
"Bra. Då kommer jag på måndag eller så, vi får höras om det."
"Ja, bra. Puss och kram."
Hmm, nåja.

Om jag inte var så hopplöst förtjust i Johannes skulle han ligga långt mycket värre till. Jag saknar de där knäppskallarna ändå...!