Badminton
Eftersom man kan hyra badmintonbana för endast 30 svenska riksdaler på Frescatihallen, som ligger på universitetsområdet, så var vi några i klassen som kom på den eminenta idén att påbörja dagen med en timmes badminton. Närmare bestämt var det jag, Issa, Emma och Pauliina som skulle spela.
Issa körde glammig hollywood-style genom att inte döka upp. Stabil början anser jag. Man ska låta publiken sukta lite, helt rätt.
Alltså, det är säkerligen ingen överraskning att jag inte är något badmintonproffs. Aldrig någonsin har jag utgett mig för att vara en Björn Borg med fjäderboll. (Pauliina hävdar bestämt att det räcker med hårband för att känna sig som Björn Borg så det körde hon på.) Jag vill dock gärna ha en stjärna i kanten för en gnuttans självinsikt: jag inser nämligen mina handikapp. Med andra ord började jag med att ta på mig glajjorna.
Jag minns förut när vi spelade för några år sedan och grabbarna retade mig för att jag missade hela tiden. Jag försökte säga att "jag såg faktiskt inte bollen...." men det trodde de inte på. Jag ville aldrig riktigt argumentera mer för min sak, i och med att jag insåg att om de förstod att det var sant skulle det öka min tantstatus mer än deras sympatier.
Nu när jag såg bollarna gjorde jag väldigt många tappra försök att kasta mig efter dem. Vilket ledde till en föga övertygande imitation av Svansjön. Med en långt ifrån prima ballerina.
Det blev inte lättare att behålla fokus heller när jag var tvungen att börja utvärdera huruvida gossen på banan bakom oss var snygg eller inte. För det borde alla förstå är viktigt i ett sånt läge. Jag tror jag bestämde mig för att han var av det sötare slaget, men trodde inte att vare sig mina sporttalanger eller min halvsvettiga tröja skulle få honom på fall. Han kom alltså undan....
Matchen slutade i vilket fall oavgjort (eftersom vi inte räknade poäng), och nu ser jag fram emot en käck träningsvärk i rumpan eftersom jag passade på att böja mig ned ett par gånger under den där timmen. Skulle visst..plocka upp nåt...
Issa körde glammig hollywood-style genom att inte döka upp. Stabil början anser jag. Man ska låta publiken sukta lite, helt rätt.
Alltså, det är säkerligen ingen överraskning att jag inte är något badmintonproffs. Aldrig någonsin har jag utgett mig för att vara en Björn Borg med fjäderboll. (Pauliina hävdar bestämt att det räcker med hårband för att känna sig som Björn Borg så det körde hon på.) Jag vill dock gärna ha en stjärna i kanten för en gnuttans självinsikt: jag inser nämligen mina handikapp. Med andra ord började jag med att ta på mig glajjorna.
Jag minns förut när vi spelade för några år sedan och grabbarna retade mig för att jag missade hela tiden. Jag försökte säga att "jag såg faktiskt inte bollen...." men det trodde de inte på. Jag ville aldrig riktigt argumentera mer för min sak, i och med att jag insåg att om de förstod att det var sant skulle det öka min tantstatus mer än deras sympatier.
Nu när jag såg bollarna gjorde jag väldigt många tappra försök att kasta mig efter dem. Vilket ledde till en föga övertygande imitation av Svansjön. Med en långt ifrån prima ballerina.
Det blev inte lättare att behålla fokus heller när jag var tvungen att börja utvärdera huruvida gossen på banan bakom oss var snygg eller inte. För det borde alla förstå är viktigt i ett sånt läge. Jag tror jag bestämde mig för att han var av det sötare slaget, men trodde inte att vare sig mina sporttalanger eller min halvsvettiga tröja skulle få honom på fall. Han kom alltså undan....
Matchen slutade i vilket fall oavgjort (eftersom vi inte räknade poäng), och nu ser jag fram emot en käck träningsvärk i rumpan eftersom jag passade på att böja mig ned ett par gånger under den där timmen. Skulle visst..plocka upp nåt...
Kommentarer
Trackback
