ordpyttipanna

Nu har Tenta-Ullis gått och lagt sig för denna gång och jag är tillbaka.

Jag har konsekvent skjutit upp skolarbetet den här veckan med, och ägnat mig åt diverse trevligheter istället. Bland annat musikal på Göta Lejon igår med världens bästa mamma (min mamma). Att se Romeo och Julia var mammas födelsedagspresent från mig - och det känns ju fint. Att mamma fyller år i oktober - det säger ju rätt mycket om hur snabb jag är i vändningarna dock. Eftersom jag inte är så snabb i vändningarna hann föreställningen gå igenom en smärre kris innan jag bokade biljetterna. "Åh nej! Publiken sviker! Inga köper biljetter..vad ska vi göra!? ....Jag vet! Vi höjer priserna!"
På fullaste allvar var det faktiskt något sånt resonemang de hade ägnat sig åt, så biljettpriserna låg på den nivån att jag satt och slog i lagboken för att se vad som egentligen gällde för ocker... Jag är rätt säker på att jag kunnat åberopa det om jag hade velat, men bestämde mig för att Måns Zelmerlöv helt enkelt skulle vara så snygg så det var värt det. Det hoppades jag han skulle förstå själv. Resten av ensemblen skulle också vara vackrare än allt annat i hela världen, änglakörer skulle sjunga när de öppnade sina munnar och det hela skulle naturligtvis rundas av med att man faktiskt fick kyssa herr Zelmerlöv i egen hög person. Antog jag.

Det var fel. Men som tur var, var föreställningen bra, koreografin imponerande och scenen sjukt coolt uppbyggd. Ja, och sällskapet gick ju inte av för hackor heller. Fast det var ju gratis..
Sällskapet var rart nog att skjutsa ut mig till skogen sen för att fira Palle som fyllde tvåsiffrigt. Världens bästa Palle, mer än så behöver jag inte tillägga <3

Idag skulle jag träffa mina gamla vapendragare för en brunch. Eller frukost. Eller lunch. MAT.
Den samlade gruppen bestod till slut av undertecknad, Linda, Kattis, Cassie och Kattis kompis Adriana. Vi hade förstås inte bestämt innan vart vi skulle gå någonstans, och ingen var i tid - med andra ord var allt som vanligt. Vi skulle då diskutera och virra runt lite innan vi landade någonstans där vi tänkte äta. Viktigt att tillägga i detta: Cassie är gravid. Hon har sicilianskt blod i ådrorna. Hon var hungrig.

När vi till sist slagit oss ned på ett café vid Mariatorget hade Cassandras humör fallit i takt med blodsockret, och hennes fågelkvittrande dämpats till ett intet. Vi köpte en varsin frukostbuffé, men hade otur med tajmingen: det mesta på bordet var ganska slut. Men om man tänker efter var det nog cafépersonalen som hade mest otur med tajmingen, för det var de som led mest i slutändan. Om de bara haft vett att fylla på prinskorven lite tidigare...
Jag trodde de skulle bli av med ett öra när Cassie inte fick tevatten inom en rimlig tidsrymd. Hennes ögon skjöt blixtar av avsaknaden av, ja, egentligen det mesta, och hennes högljudda kommentarer om inkompetens undgick nog inte någon.
När hon satte sig ned med en dubbelmacka gjord av nygräddade våfflor med sylt och grädde emellan, frågade jag "Känns det bättre nu?" och svaret blev ett kort "N E J." Linda kommer gående med sin tallrik, ser de svarta molnen ovanför vårt bord och frågar vad som hänt. Jag svarade snabbt innan Cassie hann sätta igång att "Cassie är gravid förstår du.".

Det spännande var att hon en timme senare var som vanligt igen och på det hela taget var jag riktigt road av det hela. Vad cafépersonalen ansåg är inte riktigt säkert, men jag hoppas och tror de förstod att Tjockisen inte menade något personligt.
Underbara tjockis, åh vad jag längtar till att det blir en liten bebis av det där...! !